Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var ren och torr, helt och hållet uppförd av huggen sten,
av samma slag som man kallade in pace, d. v. s. klostrens
fängelsehåla. Denna källares sundhet, bevarandet av denna
återstod av trappa och av detta halvcirkelformiga valv
förklarades av källans närvaro, som klostrets nedrivare
skonat, och en sannolikt mycket tjock mur av tegel och
murbruk, liknande romarnas murar, som avhöll ovanvattnet.
Michu täckte ingången till denna tillflyktsort med stora
stenar, varpå han för att bevara hemligheten och göra
den ogenomtränglig ålade sig som lag att klättra uppför
den trädbevuxna kullen och stiga ned i källaren från
tvärbranten, i stället för att intränga i densamma från tjärnen.
Då de båda flyktingarna kommo dit, spred månen sitt vackra
silverskimmer över kullens hundraåriga trädtoppar, spelade
i de präktiga kronorna hos trädtungor, som på olika sätt
avskuros av de vägar, som förde dit, somliga avrundade,
andra spetsiga, stundom bildade av blott ett enda träd,
stundom av en hel dunge.
Blicken fördjupade sig oemotståndligt i de flyende
perspektiven, i vilka den än följde rundningen av en
gångstig, än den storartade utsikten i en lång skogsallé, än en
mur av nästan svart grönska. Månljuset, som silade sig
genom grenverket på detta ställe, lät bland den ljusa krassen
och näckrosorna några diamanter av detta lugna och okända
vatten glänsa. Endast grodornas kväkande störde den djupa
tystnaden i denna vrå av skogen, vars doft av vildmark i
själen väckte frihetstankar.
»Äro vi nu räddade?» frågade grevinnan Michu.
»Ja, min fröken. Men vi ha båda vårt göra. Bind våra
hästar vid träden på denna lilla kulle och knyt en näsduk
om nosen på dem», sade han, i det han räckte henne sin
halsduk; »våra hästar äro intelligenta och förstå, att de
böra hålla sig tysta. Då ni slutat, stig ned alldeles
ovanför vattnet utför denna brant och låt icke er ridklänning
haka upp sig; ni finner mig här nere.»
Medan grevinnan gömde hästarna, bundo dem och svepte
duken kring deras nos, lyfte Michu undan stenarna och
avtäckte ingången till källaren. Grevinnan, som trodde sig
känna skogen, blev mycket överraskad, då hon såg sig stå
i ett källarvalv. Michu lade med en murares skicklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
