- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
85

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom Vancouveröns skogar erbjuder få olikheter med en sådan i vårt eget land, om vi undantaga,
att på det förra stället barrträden växa större och snåren tätare samt att sjelfva marken är svårare
att beträda till följd af det lager af förmultnad växtlighet, som höljer densamma. Men samma
imponerande stillhet, samma friska, doftande atmosfer och samma fria lif bjudes vandraren i en skog på
Vancouverön som i Skandinavien. Dock ligger det ett annat, eget behag i medvetandet af att andas
i ett främmande klimat och att beträda nejder, der civiliserade menniskor aldrig, eller åtminstone blott
sällan, satt sin fot förr, och minnet af dessa utflygter till lands och vatten vid Vancouveröns ödsliga
stränder väcker derför en känsla af tjusning, som inga scener inom civiliserade områden skulle hafva
kunnat åstadkomma.

Outtröttligt tågar man framåt genom snår och träsk, öfver strömmar och vindfällen och
njuter i fulla drag af naturen och af friheten från relingarna, så som blott i land komne sjömän kunna
göra det efter en tids hamnliggande med dess etikett, exercis och vanor, och då och då afbrytes äfven
tystnaden af ett ljudligt »tally-ho!» — det engelska jagtropet — från någon yngre medlem af
sällskapet, som vet, att han åtminstone här kan ostraffad få pröfva sina lungors styrka, så mycket
honom lyster. Men snart står solen i zenith, och trädtopparna gifva blott en sparsam skugga. Då
uppsökes en beqväm, mossig plats nära ett vattendrag, den enkla provianten anlitas, och kryddad af den
genom ansträngningarna uppkomna aptiten, är hvarje bit en läckerhet. En stunds rast och sedan
framåt. Ett och annat qvitter i skogen har redan börjat tillkännagifva att våra jägares
hvardagsexkursioner icke sträckt sig så långt som hit, och en och annan hjerpe eller morkulla, hvilka båda
foglar finnas på ön, hinner kanske nedläggas, innan Maquinna, indianen, med fingret på mun tecknar,
att tystnad är af nöden, hvarpå han med handen utvisar färska märken efter bäfvertänder i barken
af en närstående ung poppel. Hans vana öga upptäcker snart också spår på marken, utvisande
djurets väg, som leder till en liten ström på ett stenkast derifrån. Men bäfvern kan icke anträffas denna
tid på dagen, och vandringen fortsättes derför till »Tredje sjön» — en liten insjö, som hvarje
jagtälskare, den der legat någon tid i Esquimault, väl känner till såsom närmaste stället för bäfver. Här
slås läger för natten; ty bäfvern, som är ett skyggt djur och aldrig lemnar sin boning om dagen,
måste öfverraskas tidigt på morgonen, medan han ännu är utomhus, om man vill se en skymt af
honom. På indianvis antändes emellertid, några fot öfver marken, den af kåda drypande stammen af
en gran eller ceder, och snart har man den präktigaste lägereld man kan önska sig. Lågan flammar
upp och sveder till en början de närmaste, torra qvistarne samt mossan på barken, men efter några
minuter börjar den brinna jemnare och utan att sprida sig i annan riktning än inåt trädets stam,
hvars oupphörligt utsipprande terpentin på detta sätt för många timmar kan underhålla elden utan
att betydligt förtära sjelfva trädet. Denna metod att elda åt sig i skogen är ganska allmän här, så
väl bland indianer som jägare, och man anträffar städse stora träd, hvilkas stammar bära märke af
att hafva varit antända, utan att sjelfva trädet i allmänhet synes medtaget eller förvissnadt genom
branden. Den ständigt fuktiga mossan på stammen såväl som på marken hindrar eldens spridning åt
sidorna, sedan alla torra qvistar blifvit undanröjda i brandens närhet, och sjelfva stammen är så
saftig, att den blott långsamt förkolnar, under det den ymniga kådan ensam underhåller elden.

På något afstånd från det brinnande trädet uppsöker man nu sin sofplats för natten, och
insvept i sin filt eller kappa söfves man snart af den föga omvexlande musiken af trädens enformiga
sus och eldens sprakande. Men innan ännu småfoglarna följande morgon hunnit göra sin revelj i
strandens alar, har Maquinna redan varit uppe och rekognoscerat nejden. Han har funnit bäfverstaden.
Smygande längs stranden af sjön, så tyst som det är möjligt för jägare utan indiannatur, och
klädda i tjocka jagtstöflar, uppnår man efter en stunds vandring mynningen af en liten ström, som
genom ett dussin små armar silar sitt utlopp genom strandens sandiga bädd. Några steg längre upp
vid strömmen är bäfvernybygget beläget, men det synes icke för mörkret. Delade i två partier, ett
på hvardera stranden, samt skyddade af dunklet kringränna vi derför det utvisade stället, hvarpå hvar
och en lägger sig utan buller på marken, i närheten af bäcken, för att invänta daggryningen.
Småningom börjar äfven sjöns emellan träden framskymtande yta att ljusna, och ett och annat qvitter i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free