- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
121

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förkärlek af tahitierne liksom bland Sandwichs-öarnas kanaker, och ingen festlighet kan försiggå utan
en »emené» — ett uttryck hvarmed infödingarne endast beteckna sammansjungningar af det slag vi
nyss skildrat, ehuru ordet antagligen är en förvrängning af det franska »hymne».

Vi kunde icke undgå att beundra de goda rösterna och takten äfvensom sjelfva
kompositionerna, hvilka för det mesta utgjordes af långa »stanzas», sjungna allegro i 2/4 takt och alla i
durtonarter. Några melodier voro till och med ganska vackra, men de skulle hafva tagit sig ännu bättre
ut, om de icke sjungits i näsan, något som vi för öfrigt anmärkte äfven skedde i kyrkan, men detta
är nu en gång i tahitiernes smak och förmodligen lika nödvändigt för att behaga ett tahitiskt
öra, som strupsången är för att behaga ett germaniskt. Tahitis lena språk lämpar sig väl för sång.
Man hör endast vokalljud och emellan dessa, då flere liknande följa på hvarandra, blott en starkare
aspiration emellan hvarje.

Men intresset för musiken blef snart underordnadt det för sångerskorna sjelfva, och som Tahitis
döttrar än i dag och i trots af missionärerne omöjligt vilja betvinga sin naturliga böjelse för att vara
sällskapliga och behagliga, så började äfven de sjungandes led så småningom glesna. I dess ställe
syntes de täckaste små grupper bilda sig bland trädstammarna på marken, tilldess slutligen all
ordning i rotar och led var upplöst och sången tyst. Men deremot började palmlunden genljuda af
skrattsalvor, ackompagnerade af den befängdaste konversation på alla möjliga och omöjliga tungomål,
hvarmed de efterhand utkomne gästerna sökte underhålla de uppsluppne öboarne. Vinkaraffer och
bon-bon vandrade från grupp till grupp. Rang- och ras-skillnad voro upphäfda som genom ett
trollslag. Fregattkaptener och aspiranter solade sig i samma bruna ögonpar, och infödingar och hvita
drucko ur samma bägare. Fullmånen lyste ned öfver scenen, lamporna flämtade matt i palmerna,
hvilkas torra kronor rasslade af den lätta aftonvinden, och då och då hördes genom sorlet bränningens
dofva åska emot korallrefvet. Det var i sanning ett litet parti ur »Tusen och en natt», och vi
voro nästan i begrepp att tro, det vi betydligt öfverdrifvit våra farhågor i afseende på de inföddas
ställning till sina herrar, då i detsamma klockan i missionskyrkan slog nio och på samma gång
hornsignaler läto höra sig i flere rigtningar. Det var signalen för de infödde att skynda till sina hem,
hvilka de efter denna tid icke tillåtas lemna, och en qvarts timme sednare syntes icke en af dem på
Papitis gator eller i palmlunden. Detta var nu i mångens tanke ett alltför hastigt slut på festen, i
synnerhet som klimatet inom alla tropiska länder börjar blifva behagligt först vid denna tid på
dygnet, men vi skulle snart erfara, att detta stränga förbud dock icke hölls fullkomligt i den helgd, som
dermed var åsyftadt, ehuru man i det af »kannakippers» uppfylda Papiti fann för godt att rätta sig
efter detsamma. Vi ville nämligen icke förlora tillfället att se ännu ett af öns originela folknöjen,
en »hiva» eller balett af det gamla slaget, såsom man nu endast får se den allmänt dansas inom de
menniskoätande distrikten af Marquesas-öarna. Ehuru missionärerne sökt att göra slut på allt slags
dans bland de infödda, så lyckas det stundom dessa att obemärkta få njuta af ett sådant favoritnöje,
och för att visa de gästande främlingarne ett prof på de inföddes dansskicklighet hade nu några af de
mera uppsatta höfdingarne i grannskapet af Papiti arrangerat en »hiva» i skogen och dertill inbjudit en
mängd af de förra. Alltsammans skulle naturligtvis försiggå i största hemlighet, och vi togo en lång
omväg längs stranden, innan vi fingo bryta af inåt skogen. Slutligen uppnådde vi efter något mer än
en half timmes promenad en vid, daggfuktad plan, upplyst af månen och bevuxen med en tät matta
af små, ormbunklika växter. Till venster syntes emellan träden ljusen tindra från några boningar och
till höger, invid skogsbrynet en fyrkantig stenhög, som förklarades vara ruiner efter ett gammalt
tempel åt guden »Oro». Bakom denna låg åter en liten bristfällig hydda, som tycktes hafva varit
använd såsom »tappa-herree» eller tappa-fabrik, och det var härinom som danserskorna, biträdda af
sina dueñas, nu gjorde sig redo för baletten.

Platser hade blifvit oss anvisade bakom en grupp buskar på några och 30 stegs afstånd ifrån
den improviserade arenan, ty danserskorna ville icke blifva igenkända, i den händelse deras företag
skulle komma i dagen, och vi måste flere särskilda gånger lofva att hvarken nämna för »Pomaré
wahine» eller någon annan i Papiti, att vi sett en »hiva» uppföras här. Slutligen öppnades dörrarne,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free