Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
— Jag vet inte det... Jag tycker hon är
ganska förutseende... Det kommer nämligen
alltid ett moment... Nå, det är ni lyckligtvis
alltför ung att förstå, fröken Eva... Hvem
menar hon för resten med »han»? — Är det
Wolff?
— Det... Det är väl en friare i all
allmänhet, sade Eva återigen, bragt en smula ur
koncepterna. Så förstod jag det åtminstone.
— Ni lyfter en sten från mitt hjärta. Jag
blef plötsligt rädd för att gumman kanske kunde
ha tänkt på mig. Jag trodde jag var hennes
speciella samtalsämne.
En sådan liten intetsägande skärmytsling
med Hardenfeldt, kunde under flera dagar
försätta Eva i ett slags tillstånd af hemlighetsfull
förtjusning och öfverdådigt godt lynne. Många
gånger om dagen kunde hon för sig själf utmåla
hans ansikte, hans blick och leende, när han
sagt det eller det. Ja, när hon var ensam och
ingen hörde henne, kunde det till och med
hända, att hon alldeles högt försökte efterhärma
hans röst med dess egendomligt torra finska
brytning.
Och allt efter som den tidiga sommaren
framskred, kunde Alexandra med mer och mer
bäfvan inte underlåta att lägga märke till sin
dotters glänsande ögon och ovanligt muntra,
nästan uppspelta sätt strax efter det Hardenfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
