Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
TIONDE FÖRELÅSNINGEN.
Guds uppenbarelse såsom skapare i naturen är hvad
hedendomen framställer; såsom öfver naturen upphöjd
lagstiftare framträder Gud i judendomen; hans uppenbarelse
såsom medlare i menskligheten tillhör christendomen. Då
begreppet af medlare sammanhänger med det om
mensklighetens uppkomst ur Gud och om dess bestämmelse att till
Gud återvända, så följer deraf visserligen, att detta begrepp
mer och mindre klart i all religion framträder. Så äfven i
judendomen och hedendomen, ehuru i båda på ett
sinnligt sätt; med christendomen åter uppgår detta begrepp
på andeligt sätt fattadt och klart: — det är den tredje
epoken af menniskans historia.
Det skulle visserligen synas som om menniskan bragt
sig det gudomliga närmast i den religion, der detta dyrkas
såsom natur eller lif; det är nemligen såsom sådant en makt,
hvilken, liksom menniskan, behagar sig i vexling och
förändring, och åt hvilken menniskan lånar alla sina passioner,
önskningar och sträfvanden. Detta oaktadt är en sådan religion
företrädesvis fruktans; den tillber lifvet, men egentligen
derföre, att den fruktar döden. Instinkt-artadt gör sig
visserligen äfven inom denna religion behofvet gällande, att fatta
gudomligheten, samt dermed ock menniskan, såsom öfver
naturen höjda. Men då hela denna ståndpunkt likväl
karakteriseras derigenom, att den utgör en förvexling af
skaparen och det skapade, så underkasta alla natur-religioner
Gud sjelf existensens lidanden, endast så, att han alltid
derur utgår segrande. Det är i sjelfva verket den sig evigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
