- Project Runeberg -  En bok till /
46

(1946) Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förvirrad krönika om mig själv

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till min lya här i Saltsjöbadens badanstalt. Jag
hade sökt en ensam kupé, en ensam bänk, ty jag
önskade vara ensam med mina egna tankar, något
som jag alltid kommer att hålla styvt på. Men just
som tåget började röra sig, fick jag tre kamrater,
en bredvid mig och två mitt emot mig. En av dem
som sutto mitt emot mig såg på mig föraktfullt
från huvud till fot och sade halvviskande till sin
granne: — Fy fan, har han galoscher, d’ä en snobb!

Skratt och fnitter.

Jag observerade deras händer, som voro
ganska vackra. Där var spår av arbete, deras
naglar voro ostörda av manicure, men fingrarna
hade karaktär, en vacker, själisk individuell
karaktär, som jag höll styvt på. Det fanns en kvarglömd
svärta vid deras nagelrötter som kom mig att tänka
på maskinarbetare och lederna i fingrarna
framträdde ganska tydligt. Jag satt och lärde mig tycka
om deras fingrar. Jag satt faktiskt och förälskade
mig i deras händer. Starka arbetshänder med
utpräglad karaktär. Jag blev glad och satt och lärde
mig teckningen, fördjupade mig i studiet av det
själiska i dessa fingrar, som kunna något, och jag
inbillade mig studera sambandet mellan deras
hjärnor och deras händer. Deras ögon föreföllo mig
slöa, och detta inbillar jag mig bero på att
arbetarna trots klassmedvetenhet ändå känna sig vara
underklass. Jag tänkte: Herre Gud låt dessa
människor snart kunna — och ha rättighet att kunna

— känna sig mogna att känna sig tillräckligt stolta.

Jag såg på mina egna händer och fann dem
utan karaktär, veka, fast rätt kraftiga, men utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 10:49:41 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eboktill/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free