Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bojor, att han var frestad tro på ett verkligt underverk,
ty dessa bojor, så plötsligt tilldragna, kunde han ej
skaka af ens för så länge, att han fick tid att rätt
begrunda, hvad det kunde kosta honom att behålla dem.
Han begrep ej, huru denna stilla och välgörande
känsla — som länge spridt en förtrollning öfver hans
ensliga lif genom medvetandet af att en ädel qvinnosjäl
ömmade och intresserade sig för honom — i en hast,
då han kommit denna milda och ädla själ nära, då han
hörde, fattade, hoppades och trodde att gnistan
sympatiskt antändt äfven henne, kunnat växa till en så
oöfverskådlig höjd, att vid blotta föreställningen om
motstånd och hinder, helst i skepnad af medtäflare, hans
våldsamma natur bröt sina fördämningar.
Det är här nödigt att säga några ord om de orsaker,
som senast inverkat på honom och väckt hans farligaste
inre fiende, den dominerande vreden, för hvars
emot-tagande redan många förberedelser under denna
teater-afton uppstått. Först och främst den feber, som
be-mäktigade sig honom, då han såg med hvilken moderlig
hänförelse generalskan emottog den lille nykomne
mannen, som sedan gjorde sig ett så oupphörligt besvär att
störa Emmy. Derefter det korta uppträdet vid
logedörren, hans affardande, liksom han varit en vaktmästare
... den hedervärde majorens sömniga gapande på honom,
och till allra sist ett halfhviskadt ord från generalskan
till dottern: »Han skulle väl ha fiolen, stackars karl
att bära...»
Den unga flickans blick hade varit ljuft af bedjande,
men den verkade ej längre, än han såg den, och då
han, anmanad af Bernhard, följde denne så godt som
medvetslöst, så blef farbroderns första ord, der han redan
i en lyckligt reserverad vrå satt med sexan framför sig:
»Hvad är åt dig, gosse? Jag känner ju rakt icke igen
dig. Jag trodde, jag, att vi skulle ha oss en ofantligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
