- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
131

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

om hans kraft. »Du förstår väl, min älskade,» hette
det, »att en stackars kompositör måste känna en
tem-ligen betydlig oro, innan hans mångåriga verk blir
be-gåfvadt med det dop, som benämnes publikens dom,
ty då kan man nästan alltid räkna på tidningskritikens
i samma anda. Men hurudant det dop utfaller, som
skall komma mig till godo, så är jag öfvertygad,
åtminstone vill jag vara det, att jag skall bära det som en
man.»

»Men dina själsintryck äro så lifliga nu på förhand,»
vågade Emmy säga. »Om du hade mera sjelfförtroende,
vore det bättre.»

»Det är icke just det? som fattas mig, kanske har
jag mera deraf än önskligt vore... Men i alla fall vill
det starka nerver till att uthärda den långsamma feber,
som skall föregå första afgörandet... om verket
an-tages... Sedan blir det naturligtvis en ny feber, men
tro mig, min dyra, lilla hustru, att blott allt blir
öfver-kämpadt, så skall jag resa mig som det anstår den
musikus, hvilken har en sann kallelse.»

»Du vill således säga, min Vincent, att i fall du
icke blir så stark som du förutsätter, vid ett möjligt
nederlag, du icke varit begåfvad med den råtta
kallelsen?»

»Ja, det vill jag säga — och det ligger solklart för
tanken — att den, vare sig tonsättare, litteratör eller
artist, som icke kan bära det första nederlaget utan att
böjas till jorden af de sår, som den piskade
egenkärleken erhållit, den har icke fått andens bästa ingifvelse,
förtröstan på en ännu ofödd kraft som skall komma,
om än först efter nya nederlag. Konsten är blott att
hjelpa sig under den odrägligaste af alla epoker:
ovisshetens. »

»Du har nu lugnat mig, min Vincent, och jag tror
verkligen att du sjelf diskuterat dig till en förträfflig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/2/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free