Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Stackars Emmy!... Stackars barn!... Det är
sant att du aldrig förr med så allvarliga ord visat mi g
den farliga väg, som kanske ingen, åtminstone icke jag,
kan gå utan svindel... Se så, älskade, jag förstår att
du tog till sista ressursen, här har du mig då. Och
förlåt, förlåt, om jag ibland glömmer att du är mer tålig,
än en älskande qvinna någonsin förr varit. Nu lägger
jag mig genast, och jag hoppas, att jag i sömnen skall
blifva så fredlig eller åtminstone modig, att jag afvisar
alla slags näsvisa insinuationer af min fruktsamma
fantasi.»
Han slog armen om sin hustrus lif, utblåste lampan #
och gick genom månfloden i salen och med blicken
uppåt stjemoma till det rum, der de båda små gossarne
slumrade.
»Du har för min skull velat flytta barnen ut i lilla
kammaren till sköterskan,» sade han mildt, »men det
skall ej ske. Deras ljufva anleten och deras små
knubbiga, utsträckta armar utgöra en tafla, som riktigt
lugnar mig.»
Och denna natt steg lugnet också ned öfver honom.
Han drömde ej.
24.
Den stora tonskapelsens öde.
, incent vaknade i ett jemförelsevis till gårdagen
särdeles tillfredsställande lynne. Han lekte en hel
halftimme med barnen, skrattade naturligt och förklarade
sin hustru vid kaffebordet, att hon icke fick misströsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
