Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingenting händt, skulle han bestämdt trott detta, ty
»barnet», ett ofta begagnadt förtroligt smeknamn, visade
en så underlig oro, ett nytt symptom.
»Vi få väl då frukostera ensamma,» sade Detlof,
från fönstret betraktande de väldiga arrangemanger, som
gästgifvaremor gjorde uti hagens löfsal.
»Min hustru gör oss sällskap. Och då vi stiga i
vagnen, får hon presentera er för mademoiselle Hulda
Berthel. Fadern, stenrik man nu, är en son af folket
— ganska löjligt uttryck för resten, efter som jag icke
begriper, hvarifrån vi alla andra eljest leda vårt
ursprung. Lika mycket. Då han lyckades, som det heter,
komma i ’storskolan’, kallades han Lars Berthel Larsson.
Men sedan nöjde han sig med att blott heta Lars Berthel
— det senare som tillnamn. Han var för resten född
med affärsgeni och utvecklad fallenhet för jordbruk i
stor skala.»
Frukosten och fru doktorinnans ankomst slutade
dessa meddelanden. Man skyndade att komma i väg,
för att i tid vara vid stationen.
Presentationen mellan löjtnanten och doktorns så
kallade patient gick i flygten. Och om löjtnant Detlof
väntat, det han väl torde beredt sig på, ett par ord,
häntydande på deras stumma möte, så bedrog han sig.
Han fick till och med knapt en half blick från de djupa,
sköna flickögonen, som med en så vältalig häpnad
träffade honom föregående aftonen och hvilka han vida
tydligare återsett i drömmen, än nu, då ögonens
egar-inna insvept hela ansigtet i ett tätt, grönt flor.
Doktorn och hans fru, en liflig och godlynt dam,
läto emellertid visst icke sällskapsprat saknas.
Carlén. II.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
