- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
255

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med svart sigill i Malenas hand och ville gerna vara
ensam, då han bröt det.

»Hade budet ej mera att säga? Jag hade bedt
fru Berthel om något.»

Jo, det var dagsens sanning, lille herrn skulle träffa
en god vän, om han ville skynda sig: Kastor hade
blifvit hemtad från Hahlensborg.

Nu sprang den lille Patrik genast från soffan. »Adjö,
farbror, adjö med dig!» Han rusade mot dörren och
man fick knapt sätta hatten och öfverrocken på honom,
så brådtom hade han att träffa Kastor, som väl ännu
ingenting visste om den stora sorgen.

Ensam, fattade Detlof, sedan han skickat en sista
kärleksfull blick efter barnet, det bref, som skulle lemna
några detaljer. Det var från doktor Murman och
lydde så:

»Hedersbroder!

Ja, det är olyckligtvis rena sanningen: den
förträfflige mannen har vandrat. Och jag kan meddela dig,
att huru många sjuk- och dödssängar, jag stått invid,
aldrig stod jag med sådana intryck vid någon.

Detta icke derför, att han i sin bästa krafts ålder
rycktes från maka, barn och ett gagnande arbete, det
är lifvets gång och all vetenskap i hela verlden måste
lägga ned sin fattiga makt inför den makt, som är
ensam i sin storhet, utan derför, broder, att jag aldrig
såg en man dö med detta tillitsfulla och höga lugn,
med sans till det sista, som af honom användes att
från en förlamande skräck och sorg upplyfta den unga
hustruns själ till en högre lifs- eller, snarare, en högre
dödsåskådning, som kunde skänka henne den bästa
trösten, då han var borta.

Blickande på henne med en djup och allvarlig
kärlek, sade han: ’Min älskade Hulda, då ditt hjerta tryckes
af den sorg, jag så gerna ville mildra, så kom ihåg,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/2/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free