- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
288

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hvad sägs om ett sådant räsonnemang? Ställ nu, som
ni behagar, men skrif snart till

Vännen Murman.»

Med ett mycket *generadt utseende vek patron Berthel
tillsammans brefvet. Slutligen sade han: »Naturligtvis
tager du ej emot honom, kära bror.»

»Hvarför icke? Jag skall raska på med målningen,
lufta natt och dag och förse hans rum med det bästa,
jag kan åstadkomma. Det är en utmärkt man och utan
tvifvel den värdigaste, i fall det kan tänkas, att Patriks
enka är sinnad gifva honom en efterträdare.»

»Jaså, det är din tanke. Jag hade visserligen en
annan, men den tyckes ej höra hit.»

»Sedan detta nu är öfverenskommet,» återtog Detlof
enkelt, »så, efter tiden för bad terminen nalkas sitt slut,
skall jag meddela en annan angelägenhet.»

»Hvilken då?» frågade patron Berthel förundrad.

»När vi sista aftonen voro tillsammans på
Hahlens-borg, så var det fråga om en liten affär, som jag
kallades till.»

»Ja, för din äldste myndling.»

»Alldeles, men gossens fel, som tillkommit
deri-genom, att hans mor icke hört hans fråga, föranledde
henne att, då jag, sedan vi blifvit ensamma, häntydde
härpå, förklara, att hon ansåg mig hålla allt för lätt i
tyglarna, hvad uppfostringskallet beträffade, och att jag
mera skadade än gagnade barnen. På min fråga, om
hon menade detta allvarsamt, svarade hon:
’Fullkomligt’. — Ehuru djupt sårad, ville jag ännu gifva henne
tid att återtaga sin förklaring och sade, att jag skulle
vänta ända tills mot slutet af hennes resa, men om jag
dessförinnan ingenting hört af, var jag färdig att
nedlägga den befattning, i hvilken jag så illa motsvarade
hennes åsigter. Hon har ej gifvit mig ett ord, hvarken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/2/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free