- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
364

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hustru i sin hvardagsroman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

svarar er derför, att huru högt aktad och aktningsvärd
man ni än är, jag aldrig kunde bli lycklig med er.»

»Hvad är då hos mig så motbjudande?» Den
unge mannen rodnade högt upp öfver pannan, och två
blixtar framsköto ur ögonens djup. »Ni har hedrat
mig med er vänskap!»

»Ja, derom är ej fråga! Men jag bröt icke min
första förbindelse, för att lika tanklöst ingå en ny, der
åter sjelfva den grund saknas, som bör vara den enda,
hvarpå ett sant äktenskap kan byggas. Nej, långt hellre
vill jag då tjena för mitt bröd till min sista
lefnads-dag!»

»Mariana, älskade Mariana, huru blind ni måste
vara, då ni icke alls kan förstå mig! Vet då, att min
känsla för er är så mäktig, att jag endast till följd af
mina grundsatser och den djupa aktning, som jag är
skyldig er närvarande ställning, förmår lägga band på
den storm, som ville rycka er med mig. Men tro, att
jag har talat, som jag bort, under närvarande
omständigheter. Och jag skulle icke hafva talat alls förr än
till hösten, då ni så nyligen varit bunden. Men det
der brefvet, jag fick läsa från er forne trolofvade, och
sedan fruktan för den der eftertraktade
guvemants-platsen verkade, att jag måste öfvervinna min
granlagenhet. Jag trodde, att ni längesedan visste allt och
af ädelmod skulle hjelpa mig en smula.»

Marianas hjerta, själ och sinne voro för första
gången i hennes lif tjusade under väldet af det
mysterium, som hon blott kunnat ana, men ej fullt vetat, att
hon bar inom sig, och som först en annan själ måste
uppkalla till lif. Hon var emellertid oförmögen att svara.
Nyss tyckte hon sig ha en hel flod af ord, men nu voro
de icke mer att finna.

»Hvad skall jag döma af denna tystnad?» frågade
han. »Vågar jag förstå den så, att du aldrig mer vill

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free