- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
451

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hustru i sin hvardagsroman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nu, då jag vet, att hon icke önskar någonting
mindre, än att behålla en viss kapten för sig sjelf, nu
är jag rättvis och nu triumferar jag i den lycksaliga
vissheten, att nämde kapten, utan allt
barmhertighets-verk, funnit sin väg, och den har gått rakt fram till
en brudtärna, som i går hjelptes af honom att hålla
sitt hörn af brudpellen.

I egenskap af bröllopsmarskalk var han
naturligtvis i stor uniform, och den klädde honom så väl, att jag
måste göra våld på mig, för att se på något annat än
honom.

Nu förstår ni, att jag icke skulle skrifva allt det
här, om jag hade något vidare att dölja, men det har
jag icke. Redan qvällen före bröllopet, just några
timmar efter det jag afslutat första afdelningen af mitt
bref, kom han bort till bröllopsgården, för att hemta
mig och gossen. Jag satt just och klädde brudpallen,
och om det var åsynen af denna, som inspirerade
honom, eller det var jag sjelf — jag var just i en
allvarsam och god stämning — alltnog, han talade varmt
om sin önskan, att en dag sjelf få knäböja på en sådan
pall. »Men hvar, i sade han, »finna en qvinna,
flärd-lös och redligt uppfattande äktenskapets helgd?»
Naturligtvis skulle nu någon komma och afbryta, och det
var bra, så att jag hann att samla mig. På
hemvägen var lille Lave sömnig och måste bäras; då talade
han ej.

Men sedan vi i går för tredje gången lyst bruden,
som skulle visa sig, förde han* mig på återvägen till
salongen in i ett matt upplyst kabinett. Han hade
lemnat kandelabrarna i salen.

»Låt oss sätta oss här litet i svalkan,» sade han.
Jag började ordentligt darra. — Men nu är det slut på
berättelsen. Frieriet gick öfver med ett par ord, svaret
med ett enda — och så voro vi förlofvade, och jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0455.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free