Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Som du vill... Unnar du mig icke de ringa
smulorna att någon gång se henne under de åtta dagar,
jag bestämt för min beredelse till de nya plikterna, så
behåll dessa smulor... jag skall ej komma!»
»Men hon — hon ...»
»Vilkendera ?»
»Åh ... bägge två!»
»För Evelyn må man säga, att jag ej mår bra, för
Constance kan du säga allt! Jag är säker att denna
anordning bäst behagar henne... Men nu, giv mig
din hand, trofast liksom i barndomen! I dag åtta
dagar är jag antingen förlovad med Evelyn eller —
har du på annat sätt blivit mig kvitt.»
Nu öppnade Leonard sin famn. Länge stodo
bröderna slutna bröst mot bröst; därefter sågo de
bedjande upp till de bleka stjärnorna och försvunno var
på sin väg ...
»Fördärvare, du har redan börjat ditt hämndverk,
innan tiden var ute!» mumlade Justus, då han gick
förbi dörren till Graves rum. »Men innan den är förbi,
skall även jag hava krossat dina planer.»
Morgonen därpå, då Grave trodde honom begiva sig
till Näckdalen, försvann han på andra vägar till
kyrkoherdegården.
Besöket var kort, men de ord, som därunder
växlades mellan den unge prästen och kyrkoherden, buro
frukt i framtiden.
De följande åtta dagarna tillbragte Justus i
strängaste enslighet — icke ens Grave fick se honom. Men
Grave hade borrat ett fint hål på väggen till hans rum,
och genom det bespejade han Justus, som för det mesta
hade endast tvenne sysselsättningar: antingen läste han
i Johannes Uppenbarelse eller betraktade han ett par
pistoler med blickar, vilka ej voro svåra att tolka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
