Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
släpande, genomvåta kappan, skred långsamt genom rummet.
Hedda sjönk medvetslös till golfvet.
Den hemlighetsfulle besökaren närmade sig tyst och
för-sigtigt först den lilla bädden, men hans blickar, stirrande
och hemska, rigtades ofta derunder mot den höga
parad-sängen. O, hvem skulle väl i dessa bleka, förvridna drag
hafva igenkänt den fordom så intelligente och lefnadsglade
ynglingen ? Muller upptog sitt barn, tryckte det med
krampaktig rörelse till sitt redan halfstelnade hjerta, betraktade
det noga och ett leende liksom af glädje gled öfver de
darrande läpparne, då han bemärkte, att det var utan lif.
Slutande det än hårdare mot sitt bröst, framsmög han till
Constances hvilobädd. Här stod han några sekunder och
betraktade, med blickar af den heligaste kärlek, den sköna,
snöhvita qvinnan. Under outsägliga qval ville han hafva
framsläpat tio ensamma lif, om hon derigenom kunnat åter
blifva den yppiga, härliga varelse, hvilken blomstrade osedd
bland skogarne, då han kom och med sin lidelses glöd
bortbrände hennes paradis och förvandlade det i en vild ödslig
hed, der den ljufva blomman förtvinade, nedsjönk och dog.
Medan han betraktade henne, förmildrades uttrycket i
hans anletsdrag. Det var ju Constance! Han kunde icke
se den, som han så gränslöst älskat, utan att det förisade
hjertkt ännu en gång flammade i en helig låga, och han
erfor en känsla af salighet, då ett helt års omätlig fröjd i
klara bilder uppträdde för hans minne. Han böjde sig ned
öfver henne. Hon uppslog ögonen, de underbara, nära
slocknade ögonen . . . några lätta rörelser liksom af en ofrivillig
häpnad förspordes på hennes drag, men de öfvergingo genast
till ett förklaradt uttryck.
»Axel, o, Axel, är du ändtligen kommen?» hviskade
hon. »Jag har länge. . . länge . . . väntat på dig!»
»Ja, Constance, mitt lif, min älskade», stammade han,
»jag kommer för att få dö med dig!»
»Min... Axel!» Dessa tvenne dyra ord, hvilka hon
under de få lyckliga dagarne så ofta sammanfogat, smögo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
