Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu en gång likt den sakta flägten af en andehviskning öfver
hennes läppar... några svaga ryckningar, och den häftiga
skakningen hade utblåst den sista flämtande lifsgnistan.
Constance hade lidit ut.
Muller böjde sig, darrande af en häftig frosskakning,
ned till den älskade. Hans drag blefvo åter stela och
hemska. Förgäfves lyssnade han efter ännu ett ord: det var
tyst. »Nu är då allt förbil» sade han högt, men rösten lät
som om den varit innesluten och ej kunde tränga fram.
»Allt, allt är förbi. . .. Ännu en gång vill jag kyssa dessa
läppar, hvilka så ofta logo mot mig, och sedan ... sedan ...»
Han låde sin mun intill hennes... dödens långa, kalla
kyss! Derefter reste han sig upp, framtog det i västfickan
gömda pulvret, slog det med stadig hand i ett vattenglas,
som stod på bordet, omsköljde det några gånger och drack
ur det hastigt till sista droppen.
Ännu stod han upprätt med det döda barnet på sin
arm, men snart knäföll han vid sängen, lutade sitt hufvud
mot Constances örngott, upplyfte hennes hand och lade den
på sin panna liksom de fina, redan af dödskylan vidrörda
fingrarne skulle kunna svalka den.
Så förgick någon tid. Då väcktes de i nästa rum
sof-vande personerna af ett tungt fall och ett hvasst,
uthållan-de skri. Fru Kramer sprang upp, ropade på sin qvinliga
omgifning, och alla störtade i högsta oordning in i rummet,
der en förfärlig syn mötte deras blickar. En för dem okänd
man vred sig i rysliga konvulsioner på golfvet, barnet, som
han släppt, låg några steg från honom, Constance var död
och Hedda afdånad. Qvinnan, som skulle vaka, nu först
uppväckt, blandade sina skrik med stormens, som vildt
rullade der utanför och skakade de murkna fönsterposterna.
Ångestropen och bullret trängde till Lindorms öra och
störde hans oroliga slummer. Han kände sig redig, och som
han trodde, att den förfärliga förvirringen gälde Constance,
kastade han nattrocken omkring sig och ville skynda ned,
då pastorn äfven vaknade. I den öfvertygelsen, att baronén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
