Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfhild hade omtalat allt för sin far och till sin största
förundran och smärta erfarit, att en djupare känsla än
förtrytelsens intagit honom. Han satt stum med sänkt hufvud.
Den ena handen hvilade mot stolskarmen, den andra förde
med en hos honom sällspord vek tankspriddhet dotterns
lockar fram och åter öfver pannan.
Alfhild hade, omklädd i sin enkla blå kamlottskjortel,
så husligt och barnsligt intagit en pall vid sin fars fötter, och
hon kände sig på en gång qvald af ljufva och smärtsamma
aningar, då hon nu, första gången efter många år, vågade
luta sitt hufvud mot det faderliga knäet. Det var så
outsägligt välgörande för hennes hjerta att känna den smekande
handen. Emellertid gick farbror Sebastian, smackande på
pipan, i små kretsar omkring spiselden, och ett sakta: »Hm,
hm!» från hans tunna läppar var det enda ljud, som afbröt
tystnaden.
»Nej, så duger det Icke längre», sade slutligen prosten
Frenkman, och i rösten låg uttrycket af en mans fasta vilja,
en vilja, mägtig att beherska de yttre intrycken, »det går
icke an att så här hejdlöst öfverlemna sig åt sina känslor!
Det är högtidligheten i dag, som upprört mig, äfvensom
årsdagen af en vigtig och sorglig stund. Har du erinrat dig,
mitt barn, att det är din mors dödsdag, har du bedt i dag,
Alfhild?»
>Ack nej, min far, men jag vill nu göra det!» sade
Alfhild innerligt och ett varmt perldagg fuktade i det samma
hennes heta kind.
Att få bedja med fadern var något så nytt, så skönt
för hennes efter kärlek längtande hjerta. Hon hade ju aldrig
känt en mors vänliga smekningar, hade aldrig sett tårar i
en mors öga eller hört varma böner från moderliga läppar.
Blott några fattiga veckor hade Alfhild hvilat vid sin mors
barm, då döden åtskilde dem, och danad af hårda manliga
händer, hade hon ofta känt, att något fattades henne. Hon
, fann sig skyddad af tvenne ekar, men olyckligtvis hade naturen
ej gifvit henne de fasta nerver, som ekens ättling bör kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
