- Project Runeberg -  Kyrkoinvigningen i Hammarby. Roman /
234

(1883) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en enda blick, liknande dem hon nyss erhållit, flög ur hans
öga; der lyste ej ens den mattaste stråle af den elden.

»Hvad var detta?» hviskade Alfhild. »Var det Leiler?
Är det möjligt att våra själar på ringare än en timme
blifvit hvar andra främmande ? Ack, det är min far, som
åstadkommit detta!»

Då prosten åter tillslöt salsdörren, yttrade han för sig
sjelf: »Det var en satans karl! Han kunde, min själ, nog
göra hvad som helst. Bevare den högste mitt fredliga hus
från att blifva en ny tummelplats för sådana händelser, som
hvälfde sig inom dess murar för femtio år tillbaka.. . Men
hvilket öde kan då hafva fört honom hit? Öde — prat, öde!
Kommer jag nu in på detta förhatliga kapitel, hvilket
Sebastian så länge idislat, att äfven jag fått en släng af hans
enfaldiga tro? Men öde eller icke, skickelse, Guds försyn eller
hvad helst det kallas, besynnerligt är det emellertid! Och
besynnerligt är det äfven, att jag på en och samma gång
med oförklarlig magt känner mig dragen till den karlen, men
åter skrämd ifrån honom genom vissa blickar ur hans ögon,
vissa drag i hans ansigte. Att reta en sådan natur hade
varit en oklokliet, hvilken en man med erfarenhet icke borde
tillåta sig. Och finner jag en dag, att det bär i hop, så torde
ödet spela mig det strecket att göra mig till proselyt.»

Under prostens tysta utgjutelse flög arkitektens åkdon raskt
utåt vägen till Stora Hammarby, men sjelf satt han deruti
mera liknande en bildstod än menniska. Det hårda draget
sväfvade ännu omkring den krökta underläppen, och kinden
fick ej färg och ögat ej lif förr än åkdonet slamrade mot
borggårdens stenläggning och ett annat ansigte i ett annat
fönster blef synligt. Men då var det åter eld, som gnistrade
under Leilers ögonlock.

Slut på fön’a delen.

■ ■ ■■■

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:53:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efckih/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free