Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med lidelsefulla blickar betraktade Albano sin strålande
fästmö, kännande i djup ångest, att han med afsigt, med
otyglad, vild lust nedkastat henne liksom i en gapande
af-grund. Och detta allt för att skaffa sig visshet i en sak,
hvilken, om den egde grund, skulle göra honom fullkomligt
vansinnig! Och hvar låg borgen derför, att han genom denna
tillställning skulle upptäcka något? Han var ju icke med:
han skulle ju icke se dem. De voro ensamma, och
återvända, kunde de skickligt dölja hvad som föregick i deras inre.
Albanos blod började allt mera svalla. Han hade nästan
haft lust att befalla, att hästarne skulle sadlas af, men fruktan
att göra sig löjlig besegrade hans skrupler, och Telma gick
vid hans hand fram till hästen. »Det vore märkvärdigt»,
tänkte han »om arkitekten skall kunna hjelpa henne upp
utan att jag märker något!» Leiler stod litet på sidan.
Han tycktes vänta, att grefven sjelf skulle göra detta, men
Albano trädde till baka och sade under ett besynnerligt leende:
»Den äran tillkommer lärmästaren.»
Då steg arkitekten fram och bjöd fröken handen med
en rörelse så intagande och full af behag, att Albanos ögon
sprutade eld och lågor. »Behagar fröken stödja sig på min
arm!» sade Leiler aktningsfullt, och Albano gick på andra
sidan för att se huru allt detta skulle taga sig ut. Jo men,
icke så illa! Telma lade yttersta fingerspetsarne af sin grå
handske på arkitektens blå riddrägt, och lätt som en fogel
svingade hon sig-upp. Omkring Albanos bröst blef det allt
trängre. Den svarta slöjan hade snuddat förbi arkitektens
läppar. Var det inbillning eller verklighet? Grefven tyckte
att de rört sig... »Fröken måste hålla foten mera uppåt»,
sade ’stallmästaren, »blott yttersta tåspetsen bör röra vid
stigbygeln .. Är den lagom, eller skall jag spänna upp
remmen? Jag tror den är för lång.»
»Ja, bevars, mycket för lång!» svarade Telma. »Herr
Leiler får visst vara god och spänna upp den mycket.»
Då gick Albano på den sidan och hade den rysligt
obehagliga tillfredsställelsen att mätta sina ögon med åskådan*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
