Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Fästmön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utmaning. Icke desto mindre fällde fördomens hemliga domstol sitt
utslag emot honom. Han vek ioke från sina grundsatser och var för
stolt att lyssna till en förlikning, hvilken alla så gerna
önskade tillvägabringa. Han anhöll om afsfced och fick det med
titel af ryttmästare, hvarefter han genast begaf sig utrikes.
Sedan har man icke hört af honom, tror jag, } förrän din
Konstantin, såsom han skrifver, träffat honom i Hamburg/’
”Vet tant, jag år rått nyfiken att få se honom/ började
Henriette, ”men endast för det Konstantin så mycket prisat
honom* I öfrigt skulle han gerna för mig få dröja till
Ragnarök med pqrträttet, blott min fästman sjelf ville anlända. . . •
Men,1 för aty komma till något annat, vet tant, jag har ett
bekymmer som öfverväger alla andra. Mamma säger att hon
med de 10,000 riksdaler, onkel Rudolf testamenterat henne, i
förening med hvad hon sjelf eger, äraar återköpa Ulriksdal,
som nu lärer vara apnonseradt till försäljning. Ack, goda tant,
hvad det skulle blifva tråkigt att bo på landet, isynnerhet om
vintrarna P*
”Åh, mitt barn,” svarade tanten, ”när man ärnar gifta
sig, måste man lära sig att anse nöjen för bisaker och icke
för hufvudsaker. Det bör du framför allt bereda dig på.”
”Det gör jag onekligen ganska ogerna!” återtog Henriette
leende. .. ”Men att återkomma till Ulriksdal —- tant har väl
många gånger varit der?”
”Ja, kära barn! Mer än en glad stund har jag tillbragt
der, den tid din salig morfar, majoren, egde det. Min bror
reste då på friarestat, och jag var förlofvad med Gustaf,
äldste sonen i huset. Han dog i kriget 1 788, och dermed” —
här torkade gumman en tår ur sitt öga — ”nedgick min glädjes
sol. . . . Jag har ej sedan velat ingå i äktenskap, ehuru jag
icke saknat anbud, utan har lefvat i dina .föräldrars hus och
hoppas förblifva hos din mor, tilldess Herren kallar mig att
förenas med den hädangångne.”
”Stackars tant Elisabet,” Suckade Henriette, ”det har
varit ett långt, glädjefattigt lif! Bevare mig Gud från ett
sådant. . .. Men, söta tant, hvem kan det vara som går der ?”
Henriette stod vid fönstret» då hon yttrade dessa ord.
”Sannerligen en elegant, ung man! Det måtte väl aldrig vara vår
väntade ryttmästare?”
"Jo, det år visst han!” svarade tanten, som såg öfver
flickans axel. ”Han ser så utländsk ut.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
