Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Sokrates och Xantippa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sigte det stilla fcontemplativa lifvet satt sin omissk&nliga
prägel af melankoli och likgiltighet. Hans väsende antydde att
en natnrlig böjelse i förening med vana gjort det till en
nödvändighet för honom att sysselsätta sig med ämnen af föga
gemensam natur med dem, hvilka dagligen taga en hus- och
familjfaders tankar i anspråk.
Omkring åtta är före den tid händelserna i denna
berättelse förefalla hade ändtligen kyrkoherden, nuvarande
prosten Svallenius, efter mångåriga och trägna mödor såsom
mentor för unga rika söner ur förnäma hus, erhållit Wallaryds
pastorat. (Namnet på detta pastorat är icke att söka uti
eckle-siastikm atrikel n.)
Mångfaldiga gånger hade Svallenius läst, dock utan att
der-vid fästa särdeles uppmärksamhet, 2 kap. versen 18 i
skapelseboken : ”Och Herren Gud sade, det är icke godt att
menni-skan är allena; jag vill göra honom ena hjelp, den sig till
honom hålla må”, men aldrig hade han med så cyupt allvar
begrundat denna text som nu och aldrig funnit någon sådan
hjelp nödvändigare. Således måste han hafva en sådan. Men
hvarifrån skulle hjelpen komma? Icke kunde vår gode
kyrkoherde, hvilken i sin lifstid aldrig haft sinne för annat ån
djupsinniga begrundan den i teologiens och filosofiens hemligheter,
nedsänka sig till den vanliga kretsgången af alla menniskors
tänke- och handlingssätt vid dylika fall. Han ville gifta sig
— så till vida var han kommen till ett klart begrepp,
äfven-som att giftermålet skulle ske derföre att han förskräckligt
plågades af alla de otaliga bekymmer, hvilka omedelbarligen
åtfölja ett hushåll och isynnerhet ett hushåll på landet. Som
han aldrig tagit den ringaste kännedom om landthushållningen,
fann han sig i den yttersta förlägenhet, då drängar och
tor-pare på prestgården begärde besked huru han ville hafva stäldt
med träde, vårsådd, stängsel, odlingar, hästar, kor och får.
”Gör som ni tycker och som ni hittills gjort, mina barn! ” var
det enda svar han kunde lemna; men en dunkel aning sade
honom dock att ”barnen’* alltför mycket kunde komma att
begagna sig af hans okunnighet. Svallenius hade derföre icke
haft pastoratet i två månader, förrän han var hjertligen trött
och utledsen vild allt detta ovana bråk och lofvade dyrt att
han, innan ännu två månader voro förgångna, skulle hafva sig
en hustru, som kunde taga denna börda från hans skuldror.
Men emellertid gick dag efter dag utan att något resnltat följ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
