Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Tvedrägtens frö skjuter upp och bär frukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag sjelf finner vara i sin ordning, och jag förmodar att jag
känner och förstår att bedömma en sådan sak.”
”Om så är, hvarföre underkastar du då frågan mitt
omdöme? Jag vågar likväl yttra det hopp att min lilla f&stmö
icke vill göra annat än hvad som förenar sig med dens
tankar om det rätta och passande, som skall blifva hennes
fram-tids bästa vän och stöd.”
”Men, Konstantin,ropade Henriette med oförställd
förundran, ’ hvad är detta för ett språk? Jag tror bestämdt
att ryttmästaren alldeles förhexat dig med sina åsigter. Tror
du ej att jag långt förrän jag lärde känna dig visste hvad
som var passande eller icke?"
vVäl möjligt, bästa Henriette — men, ser du, det
förhåller sig så, att en fästmö icke kan göra allt hvad hon vill.
Hon bör fästa billigt afseende på hvad hennes trolofvade
gillar eller ogillar.”
Såå? Och du ogillar att jag är litet tacksam emot den
intressante unge mannen, utom hvars bistånd dn nu vore
be-röfvad det nöjet att öfva din vältalighet i goda låd till din
alltför tålmodiga fästmö?’*
”Jag värderar kornett Stålkronas handling jemt upp efter
dess förtjenst — jag sjelf och hvarje annan man skulle
med glädje hafva gjort detsamma. Men hvad var orsaken att
du kom i behof af hans hjelp och beskydd ? Var det icke
din envishet- att ensam begifva dig ut på en spatserridt,
oak-tadt mina böner och föreställningar, då jag genom en resa
var hindrad att göra dig sällskap? Hvad åter beträffar ditt
sista yttrande om mina goda råd, så f&r du förlåta, om jag
gör dig uppmärksam derpå, älskade Henriette, att mina enkla
anmärkningar mindre inneburo ett råd än en bestämd önskan,
hvilken du helt säkert efterkommer, såvida du verkligen
älskar mig/*
Nu utbrast Henriette i tårar. Det var också alldeles
för mycket, tyckte hon, och högst oväntadt. rGrymme
Konstantin,” snyftade hon, ”hvarföre har du låtit din kusin så ska»
pa om dig, du, som hundrade gånger före din afresa
bedyrade att du aldrig ville hafva någon annan vilja än min? Och
nu, då jag första gången vill göra den gällande, talar du
till mig liksom en museiman till sin slafvinna, ocb icke
såsom jag vore, hvad du förmodligen blott på skämt kallar mig,
din herrskarinna.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
