Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Villervallan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
se huru resan till Westergötland aflopp, och jag har erfarit
ett och annat af era vackra bedrägerier. Du, min bror, det
gör mig hjertligt ondt om dig att du på gamla dagar skall
blifva utpekad såsom den fullkomligaste åsna, hvilken någonsin
klippte med långa öron.”
Under detta uppträde hviskade ryttmästaren i afbrutna
meningar en förklaring till den förundrade Augusta, och då fru
Stoltsenbäck upphört att tala, nalkades löjtnant Konstantin
småleende sin fordna fästmö, hvilken, enligt sin mors föreskrift,
vände honom ryggen med kallt förakt.
”Vid Gud,” sade Konstantin, vdu kan tro mina ord, jag
är oskyldig, bästa Henriettef* och det gamla välkända ljndet
af den fordom så kära och vältaliga rösten bevekte henne att
vända sig om och se honom i det öppna, något skälmska, men
redliga ögat. ’ Tro mig: jag svär vid min heder att jag icke
begått någon ovärdig handling eller gjort mig oförtjent af din
kärlek. Men du, Henriette, har du hållit dina löften, din
trohet
”Jag var dig icke mera skyldig någon trohet,
Konstantin, då du kunde bedraga mig, och det gjorde du bestämdt,
ty om du också älskade blott mig ensam, så har du dock
inför hela L—s stad passerat för min kusins trolofvade, och
ett sådant gyckel, säger mamma, är en förargelse för
både Gud och menniskor. Jag vill derföre på en gång säga dig
det värsta, nemligen att, om du än vore aldrig så oskyldig
— och jag tror att du - är det, ty nog begriper jag hvem som
narrat dig till dessa galenskaper — tjenar det numera till
ingenting. Du får lida för din oförlåtliga svaghet, ty under
förutsättning att du var brottslig, har jag fästat mig vid en
annan.”
”Jaså, min engel, intet värre !** svarade Konstantin, med
en för Henriettes egenkärlek högst vidrig nonchalance och
en i allo oväntad fattning. ”Då återstår ej annat för oss
än att önska hvarandra lycka, ty till tacksamhet för ditt för?
troende vill jag visa ett motsvarande, då jag yppar att jag
nära nog, det vill säga så vidt mina önskningar sträcka sig,
gjort detsamma som du.”
”Ah, du blott skämtar!” sade Henriette skrattande och
räckte honom banden till tecken af fullkomlig försoning. *Vi
reta nog hvem som skall hafva fröken.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
