Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Låt mig hålla den!» Fru Katrina utsträckte handen,
fattade uret och betraktade det med ögon, i hvilka ett bäfvande
hjerteqval starkare talade än i ord. Men hennes själ var
for stark att duka under för den första smärtan. Hon reste
sig med återvändande kraft och förklarade för Arve i få, men
stadiga ord, att det vore syndigt att sörja öfver en olycka,
som man ej sett i ögonen. »Det kan ingen veta hvar far
funnit bäst lämpligt att ligga och speja efter de gemena
luren-drejarne. Gå efter löjtnanten, Arve — han skall väl ha
något att säga!»
Gubben Askenbergs inträde gjorde det erhållna
uppdraget öfverflödigt.
»Hvad är det för historier de omtala hos Asmundssons?»
sade fru Katrina och bemödade sig att visa sig så oförskräckt
som möjligt. »Fins några bevis för deras slutsatser? Kan
ej gubben ligga undangömd der ingen anar det?»
»Jo, det är just hvad jag fruktar!» svarade med
upprörd, darrande ton den gamle sjöbussen. »Jag tror, fru
syster, att han ligger der ingen söker honom.»
»På utkik, menar jag!» rättade fru Katrina.
Askenberg skakade på hufvudet. »Ingen har sett till jakten
sedan på eftermiddagen, då hon gick ut härifrån. Och här
är just nu en skeppare från Känsö, som i går förmiddag gick
åt samma håll förbi Lyholmarne. Han borde hafva sett eller
åtminstone sport till henne, om hon funnits ofvan vatten.»
»Ofvan vatten! Herre himmelske gud, om min gubbe,
det den allsmägtige i sin nåd förbjude, verkligen skulle hafva
förlist, så måtte väl vraket ändå finnas!»
»Nej, det är icke att lita på, om hon stött på
någor-städes. I sådant mörker och tjocka kan hon hafva sjunkit.
Vi hade ju en storm den natten, att vi ej fingo en blund i
våra ögon. Och Arnman var alltid för nitisk i tjensten: han
gick ofta längre än pligt och nödvändighet bjödo.»
»Herren är nådig — jag öfvergifver ej hoppet!» sade
fru Katrina med fast tillit. »Jag sjelf vill ut — vi skola låna
Roten pä Tistelm. L 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
