Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åt sig sjelf lemnade förvildade Birger i en framtid kunde
begå.
Icke utan isande rysning tänkte hon sig genom
äktenskapets band förenad med en menniska, som kanhända. . .
nej, hon hade icke styrka att fortsätta den förfärliga
meningen — men vore den grundad, hvems var skulden? En
känsla, omöjlig att tolka med ord, genomfor Erikas hjerta,
då hon anade möjligheten att sjelf vara en oskyldig orsak
till det gräsligaste brott. Hade hon icke hållit Birgers öde
i sina händer och vid den betydelsefulla vändpunkten afklippt
tråden, som kunnat sammanlänka honom med* en bättre
framtid, ett rättskaffens lif! Borde det då också ej vara
hon som uppoffrade sig sjelf för blotta möjligheten att ännu
kunna verka något godt?
Från denna synpunkt, den moraliska sidan, betraktade
Erika frågan. Men den hade ock en annan: den lagenliga.
Om Birger vore delaktig i något brott, var det ej då en synd,
som förnedrade henne inför Gud och sig sjelf, att förena
sitt öde med hans? Tillhörde det icke snarare hennes pligt
att utspana hvarje möjlighet, som kunde leda till ljus —
och om hennes aning besannade sig, befalde icke då lagens
stränga bud, att hon skulle angifva de brottsliga?
Så stred den arma Erika, och måhända hade en
strängare logik, än den hon hunnit förvärfva sig, äfven kunnat
förvillas under likartade förhållanden.
Omsorgen för qvällsvarden nödgade henne att lägga
band på sina känslor. Hon måste gå ner, hon måste återse
Birger, och hvad hjelpte det att fly undan for några
ögonblick . .. stunden nalkades.
I stugan, dit Erika inträddp, satt Birger ensam vid
bordet och ristade tankspridt med sin fallknif några rispor i den
tjocka skifvan. Antingen hörde han icke eller låtsade han
ej höra den lätta gången, hvilken alltid satt hans hjerta i
rörelse; och Erika hade således god tid att betrakta den
märkbara förändring, som både hans utseende och
kläde-drägt undergått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
