Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
farligt! Och hvilka följder hade redan hennes ståndaktiga
nekande haft? Något hade passerat denna hemska natt,
som jagade Birger från ön och som lät den arme Anton
förlora sin helsa och sina sinnens bruk. Erika förmådde
ej reda dessa frågor, men hon kände sig förvissad, att svaret,
om hon kunde erhålla det, skulle blifva fruktansvärdt.
Ofta, då hon suttit ensam vid gossens sjuksäng, sett
hans lidande och hört de orediga utbrotten af hans
plågsamma fantasier, hade hon med skälfvande ångest frågat sig
sjelf, om hon icke var en omedveten orsak till all denna
jemmer. Blott en enda gång hade hon haft mod att uttala
Birgers namn. Anton hade då med en häftig sprittning
vändt sig om och gifvit alla tecken till oro och förskräckelse;
och från den stunden aktade sig Erika att lemna den sjukes
feberaktiga drömmar någon ny näring. Hon inneslöt sina
tankar för sig sjelf, men tyvärr voro dessa tankar så bittra
och plågsamma, att den arma ofta dignade under deras börda.
Tulljaktens försvinnande samma natt lurendrejarne voro
ute, hade i hennes själ, på grund af månget ord, som
undfallit den sjuke, jemte Haraldssons misstänkta vaksamhet,
väckt, om icke en bestämd misstanke, åtminstone en svag,
dunkel aning, att Haraldsson och Birger visste något derom.
Stundom missleddes hon väl derigenom, att intet spår funnits
efter tulljakten, men åter kastade Antons förfärande ord, att
»något hemskt fans på djupet», en ryslig klarhet öfver det
ämne, hon sträfvade emot med både känsla och förstånd.
Haraldssons berättelse var det sista stödet, hvarvid hon sökte
fästa sig; men äfven detta ville icke hålla, ty hon kände
hans falskhet och erinrade sig dessutom den hotelse,
hvarmed han rådt henne till tystnad. Och qvalen vid alla dessa
svarta, oroliga föreställningar, hvilka ofta förvirrade hennes
hufvud, väckte den tanken ständigt till nytt lif, att hon borde
uppoffra sig sjelf, hela sitt ringa hopp om jordisk lycka, för
det stora målet att rädda en medmenniska från förderfvet
och genom denna handling förebygga de grymheter, som den
Rosen pä Tistelön. J.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
