Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tenen hade satt sig helt nära henne; och om han nu finge
se hennes ansigte, så röd och tårögd som hon var, hvad
skulle han då tro, och hvad skulle Erika tänka? Hon
önskade, att Anton tegat, men det var blott en ytlig önskan,
hvarmed hon sökte dåra sig sjelf, ungefär så som när ett barn
säger sig icke vilja ha en sak, hvilken det högst efterlängtar.
Gabriella var ännu så godt som ett barn, men i hennes själ
fans ändå en glad rörelse, en tillfredsställelse med de
nyheter, hvarom Anton upplyst henne.
— Emellertid svarade hon bakvändt på de frågor,
Rosenberg gjorde, och för att slippa både hans och Erikas blickar,
tog Gabriella den säkraste utvägen, nemligen att begifva sig
till sin kammare, der hon förblef hela aftonen, men icke
ensam: hennes lifliga, varma inbillning målade henne en ny
verld och den så leende och brokig, som den någonsin lefvat
i ett sextonårigt flickhufvud. Hon kände nu hvad ordet
framtid ville säga. »Ack, den som redan vore inne i framtiden!»
Huru många qvinnor ha ej haft samma önskan och, när
de ändtligen hunnit öfverlefva middagen af sitt lif, åter
suckat: »Ack, om det vore i ungdomens morgon!»
Rosenberg gick icke alldeles lugn till sängs. Han insåg,
att Gabriellas smärta öfver skilsmessan lärt henne fatta sina
egna känslor. Handlade han rätt i att lemna henne utan att
med ett ord försäkra henne om tro och tillgifvenhet? Kunde
han bygga på ett barns känslor, då intet löfte förljufvade
väntans långa tid? Kanske icke — men hellre än att tala
nu, ville han underkasta sig det värsta. Gabriellas
närvarande smärta syntes den hederlige kaptenen en jemförelsevis
ringa sak mot ett helt lif af ånger och missnöje. Och
således fick det stå i Herrans hand.
Endast några dagar ännu qvarblef Rosenberg på Tistelön,
och under dessa erbjöd sig intet tillfälle,om han än velat finna
det, till något förtroligare meddelande, ty Erika lemnade ej
sin älskling ur sigte. Men afskedsstunden — afsked hafva,
såsom man vet, alltid något skakande med sig, och Rosenberg
motstod ej dess hemliga magt — afskedsstunden var vigtig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
