Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tionde kapitlet.
Såll den, som, aldrig döf vid sina likars smärta
Och aldrig för en hjelp, med långsam stolthet lånad,
Bansakar i sin sköld hur vidt den är förtjenad!
J. Q. Oxensijerna.
En skarp februari-dag fick Tistelön besök af tulljakten,
och Arve blef synbart väl mottagen af alla, utom af Anton,
hvilken alltid sett mörkt på hans visiter. Till och med
Gabriella tycktes icke missbelåten med ett afbrott i
enformigheten, ehuru hon ännu med sin blekhet och ett visst
svårmod förekom Arve som en ung enka under sorgåret.
»Vi ha icke se’n tidigt i höstas fått fågna oss af herr
löjtnantens besök!» sade Birger och bjöd en pipa, medan
Haraldsson, skjutande den röda yllemössan åt ena örat,
öppnade väggskåpet för att få reda på korkskrufven, ty ännu
stod, besynnerligt nog, Arnman i den egna gunst, som han
förvärfvat efter det gemensamma nattäfventyret.
»Jag har ofta», yttrade Arve såsom svar på Birgers
anmärkning, »varit sinnad, när jag flackat här förbi, att
lägga till, men alltid fruktat att min närvaro obehagligt
kunde erinra om Q olåret, som var så lyckligt mot detta.»
»Visserligen», inföll Birger, »hade jag heller velat
ersätta Rosenberg tjugudubbla värdet af det gods, som den
gången togs ifrån honom, än nu ha förlorat min granna
skonare — men man far finna sig. Vår Herre råder öfver
gods och lif.»
»Folket blef likväl bergadt, tror jag?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
