Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tjugutrcdj© kapitlet.
.... nu jag ensam tänker
På de forna drömmars fröjd
Och mitt sorgsna hufvnd sänker
Lik en rö, af stormen böjd.
Vitalis’
Natten efter denna vändpunkt i de beryktade
luren-drejarnes lif sågs på de grusade, ännu rykande ruinerna af
Tistelöns nyss så vackra hus en aftärd gestalt smyga
omkring. Än dansade han lustigt med de sotiga bränderna,
än satte han sig ned och sjöng i qvalfull smärta:
“Jag är väl ingen riddare, fast eder synes så:
Jag är den stackars Necken i böljor de blå,
I forsar och stridande strömmar/*
Ännu trodde sig ej den arme Anton hafva gjort nog
att förvärfva sin förlossning — nej, icke förr än blodet var
försonadt, kunde han vinna frid. Hans galenskap var likväl
ofta icke tillräcklig att skydda honom för de
samvetsförebråelser, som under ljusare ögonblick infunno sig, och det var
då han i vild fröjd, främmande för den stilla arten af hans
vansinne, sökte att skingra de plågor, som qvalde honom.
»Hejsan, jag vill dansa!» ropade han, då sången ej
längre förmådde lugna honom. »Upp, smådjeflar, I behöfven icke
längre ligga och glo på mig i askan med era gemena eldögon —
nu är jag till reds. Kom, kom, så få I dansa med fadermördarn...
lustigt, hejsan... Så heta I äro, era lymlar!» Och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
