Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet af “Væ Victis“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon retsam odygdsmakerska hviskat åt dem
allesammans, att lärarinnan pratade dumheter, och att
hon kunnat berätta något vida intressantare. Men
denna gång visade det sig omöjligt att ställa någon
till ansvar för ordningens störande, ty den skyldiga
var ingen mer och ingen mindre än solen. Som
om den med ens erfarit ett nyfiket intresse för
geometrien, bröt den sig plötsligt in i klassen och började
göra odygd. Först kastade den en hel knippe af
strålar på den unga lärarinnan och gjorde komiska
grimaser åt henne, speglande sig i den glänsande
svarta taflan, på hvilken lärarinnan med sådan möda
ritat upp den invecklade geometriska figuren.
»Vi kan inte alls se, hvad fröken ritar,» ropade
flickorna i korus och plirade med ögonen. Lärarinnan
försökte jaga ut den odygdiga gästen och befallde,
att jalusierna skulle släppas ner, men ordningen i
klassen återställdes icke härigenom. 1 början tyckte
alla, att det blef kolmörkt, och det drog om några
minuter, innan ögonen blifvit vana vid den nya
belysningen. Men solen tröttnade icke så lätt på sina
upptåg. Den tycktes ha föresatt sig att störa
lektionen, kosta hvad det ville. En liten stråle letade
reda på ett hål i jalusien och kröp in i klassen; till
en början förhöll den sig anständigt och tycktes också
vilja ge en lektion i åskådande geometri, ty den
bredde ut sig till en rak, silfverglänsande kon, i
hvilken små glittrande dammkorn dansade rundt. Men
då den oförmodadt råkade på vattenkarafinen, fann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
