| 14 |
Vårt fönster åt terrassen
på värdshuset »Zur Pfalz»
stod öppet. Skön var natten,
jag var ej sömnig alls.
Kamraten sof som ungdom
det kan på tröttsam dag;
det var en lust att höra
hans jämna andetag.
I kyrkans torn slog klockan --
jag tror att tolf det var --
från andra strandens bergvägg
gaf ekot jämna svar.
| 15 |
Mot fönstret upp ur dunklet
smög hvit syren i blom
och öfver hela taflan,
hvad stjärnerikedom!
En jakt till kajen makat
sig tätt, och flöjeln sof,
ur kajutsluckan märktes
en gäspning lång och dof.
En rännil hördes tissla
inunder stenhvälfd bro,
han hade säkert mycket
åt Neckar att förtro.
Det fanns ej katt på benen
på någondera strand --
jag till nog hade nickat
vid fönstret efter hand,
| 16 |
om ej -- jag nästan icke
det där förtälja näns --
långt bort ett tusen grodor
fört klagan utan gräns.
Jag kröp till kojs, den jämmern
kom in bland drömmens garn --
jag tyckte neckarfolket
grät för ett drunknadt barn.
Min nästa syn var solen
bland torn på Dilsbergs kam,
när, blomfylld, Neckardalen
i skira ångor sam.
