Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svar på Svenska Akademiens prisfråga år 1810: Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran dragas af deras inbillningsgåfva m. m.?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Filosofien iklädde sig diktens drägt. Utur den urgamla
Nattens sköt framgingo tingen, och Kärlek och Hat
ordnade deras grundämnen. Historien var saga, blandning af
sanning och dikt, som i sånger tolkade på en gång gudars
värf och menniskors öden, och begynte tiden med den
gyllene ålder då den dödlige var ännu ulan skuld och ej
ovärdig de himmelskas umgänge. Skalden var på en gång
prest, profet, filosof och häfdernas tolk. Hans person var
äfven för barbaren helig. En af de odödlige gynnad varelse,
vandrade han omkring, säker att finna gästfrihet vid hvarje
dörr. Han var välkommen till de rikas bord och i
för-starnes församling, till festen, dansen och gudstjensten»
högtider, der han konstlöst uppstämde sången, så som en
gud honom ingaf. Huru många drag finnas ej i Homerus
till en målning af skaldens lif i den första tiden! i
synnerhet der han i Odyssén omtalar Demodokos, som i
Alcinoi sal sjöng Tröjas fall och hos Ulysses väckte så
smärtsaöima minnen: en sångare, lik skalden sjelf, hvilken
gudarne hade beröfvat ögats ljus, men förlänat honom den
ljufva sången. Ur hans fäderneslands mythologi hafva vi
i synnerhet hemtat våra exempel, emedan den är både
den bekantaste och den skönaste. Men hvarje folks
ungdomsålder har haft sin.
Fäster man uppmärksamheten endast på språken
under denna period, så finner man i dem blott
inbillningskraftens första djerfva utkast till ett uttryck för tanken»
De äro, om jag så får säga, ännu för fulla af en
brusande ungdomskraft, för att gå med prosans betänkliga
steg, för att röra sig annorlunda än i poesiens dans. De
äro för ostyriga, de lefva för mycket sjelfva, för att vara
ett smidigt medel för afsigter. Det är ej författaren som
diktar, det är språket. Huru bildrika Sro de ej! med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
