Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten i dess förhållande till Palestina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man kom, och ju hårdare folket tryktes, dess mer svärmiskt
i föreställningen om underverket i den andra heliga natten
vid egypternas undergång i hafvet.» Stödjande sig på
denna uppfattning af den bibliska berättelsens ursprung,
antager judafolkets moderna historieskrifvare, att
öfvergången öfver hafvet försiggick på naturligt sätt, och
annorlunda kan den från vetenskaplig ståndpunkt väl icke häller
uppfattas (se kartan öfver Gosen).
Det är bekant, att judarna benämnde sin Gud på
dubbelt sätt, än Elohim, än Jehova. Det förra är till formen
plural och nyttjas i själfva verket också i bibeln stundom
för att beteckna flere gudar, t. ex. »de främmande Elohim,
Egyptens Elohim», det är: de främmande gudar, Egyptens
gudar. Detta tyckes förutsätta, att äfven judarna
ursprungligen haft föreställning om flere gudar, och att de först
senare kommit till den rena monoteismen, antingen genom
en luttrande utveckling af polyteismen eller också
förvärfvad genom lån från grannarna. Man kallar måhända
denna tankegång en filologisk lek; men den måste vara
något mera, då vi komma till samma resultat genom en
historisk betraktelse. P. v. Bohlen säger i sin bok Die
Genesis historisch-kritisch erläutert (Einleit. XCVII): »Att
israeliternas likasom öfver hufvud de beslägtade
kanaanitiska folkens stamreligion var en polyteism, erkännes af
dem själfva och det till och med i skrifter, som äro
affattade med en fullkomligt mogen insigt och säkerligen
hafva utgått från den stränga Jehovakulten, om ej historien
så bestämt hade talat däremot. I Abrahams familj
förutsättas särskilda gudar, och Josua bok påstår, att folket
förut, i Mesopotamien och Egypten, var försjunket i
afguderi.» Stället hos Josua (XXIV. 14) är alldeles afgörande:
»Så frukter nu Herren och tjäner honom i fullkomlighet
och sanning, och borttager de gudar, som edra fäder
tjänade på andra sidan floden och i Egypten, och tjäner Herren.»
Jehova, hvilket namn egentligen betyder »han är»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
