Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
icke här vidare med dem sysselsätta oss. För det första visar det
sig då, att Kant icke kan fatta sedligheten såsom en teleologisk
verksamhet eller utveckling utan endast såsom en kontinuerlig eller
lagbestämd förändring. Men häraf se vi, att Kant, huru mycket han
än yrkar, att det förnuftiga lifvets kausalitet är en annan än
naturens, dock icke har kunnat frigöra sig från det antagandet, att det
sedliga lifvets verksamhet är analog med naturens verksamhet i sina
lägre former. Naturens krafter förete nemligen endast en
kontinuerlig förändring af ett gifvet material, men någon teleologisk
verksamhet eller egentlig utveckling finna vi icke hos den oorganiska
naturen eller så länge man icke går utom henne. Det är endast det
ändliga lifvet, som till form för sin tillvaro har utveckling, och så
länge man icke tillägger lifvet en annan verksamhet än en blott
kontinuerlig förändring, rör man sig derför endast med analogier,
som äro tagna från den oorganiska naturen.
Anledningen, hvarför det för Kant blef en omöjlighet att
fatta det sedliga lifvet såsom en utveckling, finna vi i hans
teoretiska filosofi och i de brister, som vi redan der hafva påvisat. Kant
hade nemligen icke fattat menniskan såsom ett substantielt väspn,
som framträder såsom en verklig förmåga med ett potentielt
innehåll, som utvecklas. Själen är enligt Kant tvärtom endast en form.
Men en blott form kan icke hafva ett potentielt innehåll och icke
heller vara subjekt och grund för en utveckling. Utvecklingen och
den potentialitet, som ligger i utvecklingen, kunna endast vara
bestämningar hos en verklig förmåga. Men är menniskan enligt Kant
icke i teoretiskt afseende en förmåga med ett konkret och potentielt
innehåll, så kan hon icke heller vara en praktisk förmåga ined ett
potentielt praktiskt innehåll, som eger möjligheten af utveckling.
Kant har icke fattat den praktiskt verksamme menniskoanden såsom
en verklig förmåga, som har hela den verklighet, som hör till det
praktiska lifvet, alla motiver eller bestämningsgrunder, alla praktiska
lagar och ändamål, det goda och det godas egen verld, till sitt
möjliga innehåll, så att det successivt i tiden kan öfvergå til aktualitet
för henne. Men en sådan teleologisk idealism är förutsättuing för
sedlighetens och öfver hufvud för den praktiska filosofiens möjlighet.
Ty liksom det i teoretiskt afseende för möjligheten af sanning och
kunskap förutsättes, att verlden är en bestämning hos menniskan och
kominer till aktualitet för hennes medvetande, så förutsättes äfven
i praktiskt afseende för möjligheten af sedlighet och pligt, att det
goda och det godas verld äro innehåll hos den praktiske anden och
ett potentielt innehåll, som kan öfvergå till aktualitet. Men enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
