Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
79
Kant finnes intet potentielt innehåll hvarken hos den teoretiske eller
hos den praktiske anden. Derför är anden icke heller fattad såsom
en förmåga. I teoretiskt afseende är anden en form, som har de
verkliga tingen eller den verkliga verlden utom sig, och likaså är
anden äfven i praktiskt afseende endast en form utan innehåll, hvaraf
följer, att det goda och dess innehåll måste falla utom anden och
kan följaktligen icke vara dess potentiella bestämdhet. Men saknar
anden innehåll och potentielt innehåll, så kan anden icke heller vara
förmåga, emedan en förmåga måste vara förmåga af något, nemligen
af ett potentielt innehåll, som kan utvecklas, ty förmåga af intet är
ingen verklig förmåga utan endast en kontradiktion. i teoretiskt
afseende utgjorde det sinliga innehållet icke den teoretiske andens
potentialitet utan var på yttre sätt upptaget och genom en
synthe-sis förbundet med formen. Häraf följer, att sinligheten icke heller i
praktiskt afseende kan vara en potentiel bestämdhet, som har
organiskt sammanhang med det praktiska subjektet. Och något annat
innehåll finnes icke hos subjektet eller hos det praktiska förnuftet.
Följaktligen är det endast en form, som icke kan vara en förmåga
eller grund till det sedliga lifvets utveckling.
Att det sedliga lifvet enligt Kant icke innebär en utveckling,
visar sig äfven deraf, att det icke fortgår till något verkligt och
bestämdt ändamål, som genom detsamma aktualiseras. Det sedliga
lifvet är enligt Kant endast en progressus in infinitum eller en
gränslös perfektibilitet, som icke innebär en utveckling och som icke fortgår
till något ändamål. Häraf visar det sig än tydligare, att det
sedliga lifvets verksamhet är fattad i analogi med rörelsen i naturen.
Det är också helt naturligt, att, när Kant i teoretiskt afseende har
öfverflyttat på anden den mekaniska kausalitet, som tillhör tingen,
lian icke heller i praktiskt afseende skall kunna höja sig till en
verklig teleologisk uppfattning af det sedliga lifvet. Håde den moraliska
lagen och pligten hänvisa på och förutsätta teleologi eller ett absolut
ändamål, på hvilket de hafva afseende, eller till hvilket lagen leder
menniskan och hvilket i sina innehållsmomenter aktualiseras genom
pligten. Men här finnes intet ändamål. Sjelfva ändamålens rike är
här endast en form utan innehåll och verklighet. Derför framstå
här den moraliska lagen och pligten strängt taget såsom någonting
oförklarligt, som vid ett konseqvent förfarande skulle förnekas. De
äro endast momenter i en gränslös process, som innebär en
motsägelse och orimlighet.
Kant har visserligen uppvisat vissa formella bestämningar hos
sedligheten, men han har icke uppvisat ett substantielt innehåll hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
