Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kriget närmade sig sitt slut och jag var nästan
osårad, och för var dag blev jag allt gladare.
Men då — vid en av de sista drabbningarna,
hände detta förfärliga, som gör mig halvt vansinnig
av grämelse och sorg: en granatskärva träffade mig
i underlivet och slet bort alla de yttre könsorganen.
Jag minns hur jag föll, hur andra soldater sprungo
över mig, hur jag skrek i smärta och dödsångest,
hur jag halvt förblindad vältrade mig bland sargade
och blödande kroppar.
När jag åter vaknade upp till klart medvetande,
befann jag mig i en sjuksal.
Jag kände värk i underlivet och märkte, att jag
var förbunden där. I början mindes jag ingenting,
men slutligen kom jag ihåg: en granat hade träffat
mig och slitit bort . . . Nej, nej, det var icke möjligt!
Jag hade säkert tagit fel. Kanske de eller andra delar
av underlivet voro skadade, men — icke borta, säg
syster, icke borta? Och jag såg ångestfullt på sköterskan.
“Jag vet icke hur det är med er“, svarade hon
vänligt och försvann.
Så låg jag och vred mig i ovisshetens kval, som
ökades, då jag tänkte på att det här gällde hela min
livslycka. Äntligen kom det ögonblick, då förbanden
skulle läggas om på mig. Men första gången
kloroformerades jag, och läkarna svarade undvikande på
mina frågor. Jag fick vänta ännu några dagar tills
en ny omläggning skedde. Då fick jag vara vaken
och omläggningen skedde i min säng.
Långsamt, långsamt drogos bandagerna av.
Sårskorpor sletos upp och blod och var rann. Men jag
befann mig i en sådan spänning att få se sanningen,
att jag icke gav akt på smärtorna.
Slutligen låg blessyren naken där framför mig.
Jag stirrade därpå ett par ögonblick i stum förfäran.
Ja, jag såg . . . att granatskärvan kastrerat mig,
grundligare än man kastrerar en hund!
Men i nästa stund utstötte jag ett skri av skräck
och sorg över min förlorade mandom. I samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
