Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfriga viktigare företeelser inom 1600-talets språk - 2. Till formläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
følg[h]t) och ipf. folgde ofvan; däremot förfölgdt (t. ex. Gustaf
II Adolf s. 144). Här kan äfven erinras om försorgde (Girs
G. I s. 101) = ty. versorgt; ordet finnes ej i fsv.
omljudd vokal för nsv. oomljudd uppvisar: wänt ’vant’
(Orf. o. Euryd. s. 108), möjligen en talspråket uteslutande
tillhörig nybildning.
δ) svag böjning för nsv. stark uppvisa: gått ’gånget’
(Rond. JR s. 82) = fsv. gaat jämte gångit (Gustaf II Adolf s.
537) = fsv. gangit; hint ’hunnit’ (Lucidor Hel. Bl. s. T 4 a;
U. Hiärne Strat., Noreen-Meyer s. 139), rätt vanligt äfven under
1700-talet, jfr ipf. hinde, hinte samt ofvan s. 93; skrytt ’skrutit’
(Mess. s. 254, Tiällmann s. 213)[1] jämte skrytat (och prålat Nya
Aviser 1656), ordet finns ej i fsv.; snytt ’snutit’ (Tiällmann s. 213)[2]
= fsv. snytter; jfr äfven lät för låtit (Mess.).
ε) Som en talspråksform bör vid denna tid gett ’gifvit,
gett’ (Brasck Ap. g. s. 155), gätt ’gifvit’ (Beronius Reb. s. 331)
uppfattas; se föreg. kap. s. 72, 93; vanligen annars giffuit (ex.
ofvan). Den analogt bildade supinformen blit(h) ’blifvit’ har
likaledes behandlats som en talspråksform i föreg. kap.
ζ) j har ännu ej inträngt i höld ’höljd’ (Rosenhane
Wenerid, Noreen-Meyer s. 158); skölder ’sköljd’ (I. Erici s. 143); jfr
under pres., imper., ipf. ofvan.
Af det ofvanstående samt af hvad jag i öfrigt funnit vid
studiet af 1600-talets litteratur synes mig framgå, att
konjugationssystemen vid 1600-talets midt i allt väsentligt
kvarstodo på den yngre fornsvenskans ståndpunkt.
Däremot förete ändelserna för de olika personerna rätt stora
afvikelser.
Infinitiven ändas hos Mess. vanligen på -a; men -e är
icke sällsynt; äfven hos Girs förekommer, fast ganska sällan, -e
(t. ex. E. XIV s. 97). — För öfrigt erinras om inf. läta ’låta’
(Rond. JR s. 58), måtta ’nödgas’ (Gustaf II Adolf s. 199) = må [3].
Om infinitivformerna dra, ha, plä, ta, bli, ge, biu, rå o. s. v.
se ofvan s. 70 följ.
Det passiva hjälpverbet är omväxlande blifva och warda.
I Holof. (c. 1599) användes däremot uteslutande det senare.
Ännu i Girs G. I och E. XIV är warda ganska vanligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
