Vadan denna evigt närda trånad?
Fjärran bort mot himlarandens blånad
sänder jag en tårfull blick och tänker:
"O, där himlens valv sig mystiskt sänker,
där mitt Eden blänker.
Där på bergen i Cytheres strålar
glädjens frukt i kvällens skimmer prålar!"
Och jag ilar, bergets topp jag hinner,
tåren pärlande på ljungen rinner,
öknar blott jag finner.
Varje bild varav min åtrå väckes
är en meteor som tänds och släckes.
Varje blomma som mig tjusning bringar
är en fjäril som på rosenvingar
ur min hand sig svingar.
Bäcken vandrar genom blomsterdalar.
Ack, mitt glömda modersspråk han talar.
Skogarne likt gröna sjöar svalla,
träden susa, dovt min forntids alla
vålnader mig kalla;
över jorden svävar vårens ängel,
liljan nickar på sin höga stängel.
Rosen kärligt ler i silvertårar.
Dunkla minne av försvunna vårar,
grymt min själ du sårar.
Näktergalen hörs i lövet tona.
Edens sångare, dessa ljud jag känner.
Grymt av forna njutningar och vänner
saknaden mig bränner.
O, vem för mig till de bygder åter
vilkas mistning evigt här jag gråter?
Tecknar döden blott till frälsning banen?
Himmel, bära inga vingar svanen
över oceanen?
Jesus! Jesus! suckar detta hjerta,
Tryckt, förkrossadt, dignande af smärta,
Tärdt af lifvets saknader och qual -
Jesus, Jesus! svara berg och dal.
Döende i quällens Sol han skickar
Ömhetens och tröstens hulda blickar,
Står ånyo med förklarad kropp,
Lefvande i morgonsolen opp.
Säj, o Verld! hvar skall jag finna HERran?
Mig så nära är han dock så fjärran.
Ej hans skugga blott i tidens elf,
Honom vill jag finna, honom sjelf.
Hvart jag hastar är han mig till möte.
Högst på berget, djupt i däldens sköte,
Sträcker han sin kärleksrika famn,
Hvistar, Edens fläktar likt, mitt namn.
Hviska ömt att synden är förlåten.
Kyss från själens bleka kinder gråten
Och Naturens stora harpa bjud
Festligt sjunga Christus och hans Brud.
