Barndomsminnen, församlens ån
vid min klagande lutas röst!
Ack, som dagg på brända rosor
vederkvicken I själen!
Visken sakta hur säll jag var,
då i menlösa fröjders sköt,
inga kval mitt hjärta fyllde,
inga tårar mitt öga.
Sol och måne med himmelsk frid
nederblickade då på mig.
Och omkring mig jorden myste
i romantisk förtrollning.
Mina bröder och systrar då,
hårda människor, voren I,
och i eterns blåa länder
bodde allas vår fader.
Honom lyftes min fromma blick
i den stjärniga nattens lugn,
honom brann ett heligt rökverk
i mitt skuldfria hjärta.
Fri som tanken om dagen jag
lopp kring ångande blomsterfält,
blev var natt av Herrans ängel
sövd i gyllene drömmar.
Ljuvlig slummer vid källors rand
och i feiska land en färd,
paradisisk dygd och glädje,
så jag tänkte mig livet.
Då mitt öga i rosens prakt
såg den kommande flickans bild,
hennes lena röst jag hörde
i den viskande bäcken,
och åt mystiska framtidsdar
sträckte glödande armar ut -
O, vi tjusar mig ej längre
hoppets jordiska himmel?
Ej jag visste att världen blott
guld och purpur sin dyrkan ger,
ej att övermodet rysligt
trampar likar i stoftet.
Hårda öde, vi tog jag med
ur min ljuvliga barndomsdal
samma hjärta, samma oskuld
i den brottsliga världen?
Kan jag hycklade offers skatt
ge åt målet för mitt förakt?
Kan jag väl med rökverk Hylla
jordens låga idoler?
O, när randas den gyllne dag,
då för sorger och mödor fri,
jag, natur, får åter vila
i ditt blomstrande sköte,
då i susande bokars skygd
mig besöker en trofast vän,
och ur evighetens drömmar
flickans kyssar mig väcka?
Aldrig! aldrig! Kring ödets hav
oupphörligt jag vräkas skall
och en störtvåg jullen sänka
snart i fradgande djupet.
