- Project Runeberg -  Rahel Varnhagen /
75

(1908) [MARC] Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dessa äga ett gränslöst förtroende till andras adel och
hela lifvet blir med ens förvirradt, när detta förtroende
rubbas just genom den människa, som obegränsadt
in-gifvit det. Spåren efter ett sådant lidande utplånas aidrig.

Ja, det ligger städse ett draget svärd mellan oss
och lifvet, sedan detta — just då det log som ljusast
emot oss — plötsligt grep oss om strupen som en
mördare. Det barnalika förtroendet till lifvet är omöjligt,
sedan vi upptäckt att med oss menar det icke väl. Och
Rahel, som redan lidit så mycket, trodde sig vara en
till olycka utvald. Hon uttrycker med ett djupt ord sin
och mångas erfarenhet när hon talar om den
skuld-k ä n s 1 a, man erfar genom sorgen. Den känslan är icke
grubblet öfver de fel och misstag, hvarigenom man själf
kanske varit en af orsakerna till sin sorg. Nej, den är,
som Rahel säger, känslan af att ej längre vara ett af
naturens rena väsen, en värdig syster till alla dess stilla,
sunda, sköna varelser, emedan man undergått den
misshandling, försjunkit i den förtviflan, hvarunder man ville
kasta bort tillvaron endast för att slippa lida.

>0, tro ej, att livad jag säger eder är öfverdrifvet. Blott
därför rädes jag, när något vederfares mig, att det är för evigt.
Att såra ett finkänsligt sinne är att fördärfva det. Om jag
förevisade mina sår, skulle de minna om slaktbänken.

Bekantskapen med olyckan förnedrar, den åsikten frångår
jag aldrig. Man är icke längre en ren naturskapelse, står ej i
syskonförhållande till de stilla föremålen, när man en gång,
skräckslagen af smärta och förnedring, i sin förtviflan gärna skulle
gif-vit sitt lif för att ej vara i stånd att känna smärta; när man
sett allting — hela naturen — såsom grymt.. .

Man har att emotse antingen vansinne eller död eller
tillfrisknade. De båda förra ha ej vederfarits mig. Men ändå kan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 21:51:36 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ekrava/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free