Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menar hon ofta med sitt jag ej annat, än sin lymmelaktiga
kropp. Stackars homo! Du undergår samma metamorfoser,
som insekterna, men i omvänd ordning. Du börjar med
att vara fjäril och slutar med att vara kålmask.
När Piruettenfelts nya ben voro tillklippta och på
lämpligt sätt fastade vid kroppen, skulle de också målas,
för att i ingen måtto vara sämre än de gamla. Jag
framtog derföre penslar och en färglåda och grep verket an.
Att jag målade illa, förstås af sig sjelft – ty docti viri
male pingunt – men jag målade dock Anton till nöjes.
När allt var färdigt, mottog han under höga jubelrop sin
dansmästare ur mina händer och lät honom genast dansa.
Med korslagda armar satt jag och såg på och gladde mig
åt Antons glädje.
Jag hade ej inånga ögonblick suttit så, innan dörren
öppnades och min städerska inträdde. Hon bar i handen
ett instrument, som Satan uppfunnit att plåga läskarlar
med. I dagligt tal kallas det qvast och nyttjas – som
vi gunås få erfara – att flytta dammet från golfvet, der
det ingen förargelse gör, till bokhyllor och skrifbord, der
det är alldeles odrägligt. När hon blef mig varse – och
det gjorde hon genast – stannade hon tvärt och gapade
bålt och sade aldrig ett ord. Det är menniskors sed att
så göra, när de bli mycket förvånade, och jag hvarken
kan eller vill förmena dem det; jag bara undrar deröfver.
Bland alla mimiska hieroglyfer finnes väl ingen befängdare
än den, som uttrycker förvåning. Att man nickar, då man
vill tillkännage bifall, eller runkar på hufvudet, då man
vill tillkännage misshag, är visserligen också oförklarligt;
dock innebär det ingen motsägelse. Men att gapa och
tiga på samma gång, att ställa språksamhetens portar på
vid gafvel, liksom skulle ett helt regemente af ord vara i
anmarsch, och ändå ej komma fram med en enda bokstaf,
det är och förblir orimligt.
När jag tyckte att hon kunde ha gapat nog, frågade
jag: "hvad fan gapar hon efter?"
Svaret blef: "kors, att magistern sitter här ännu!"
"Hur så?" frågade jag.
"Ämnar sig magistern att resa med ångbåten till Berg
i dag?" frågade hon tillbaka.
"Ja visst!" svarade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
