Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur kommer det sig, sade jag, att dessa grafstenar,
som betäcka stoftet af personer, hvilka lefvat i skilda
tidehvarf, stundom med ett och ett halft sekels mellanskof,
äro hvarandra så lika, som hade de blifvit huggna efter
samma mönster och hitlagda på samma dag?
Det hafva de också, sade klockaren. Konung Johan
den Tredje, under hvars regering de ursprungliga
minnesvårdarna redan voro förfallna eller förstörda, lät hugga
och hitlägga närvarande stenar i stället.
Vid denna underrättelse skulle en antiqvarius hafva
suckat och suckat djupt. Jag deremot tog saken kallt och
sade: jaså.
Min kurs bland kungagrafvarna var nu absolverad;
men det fanns en graf till, som ej skäligen kunde förbigås.
Den tillhör familjen Douglas och är ett högt och ljust rum,
afskildt från sjelfva kyrkan medelst tvenne gallerportar af
jern. Väggarna hänga fulla af halft förmultnade sorgfanor
och tio till tolf exemplar af det grefliga Douglas’ska vapnet.
På de sistnämnda hafva färgerna fläcktals bleknat och
förgyllningen bortfallit här och der. Midtpå golfvet står en
svart, trappformig ställning, besatt med kopparkistor, der
ergen ej underlåtit att infinna sig. Det hela har ett
högvälboret och – likasom allt högvälboret – något
föråldradt utseende.
I kistan, som står öfverst, sade klockaren, ligger
stamfadren. Han härstammade sjelf från en urgammal och
högtförnäm skotsk slägt, sökte sin lycka under svenska
fanor, anförde kavalleriet i slaget vid Jankowitz och var
den, som hufvudsakligast bidrog till segren. Man anser
honom för en af trettiåra krigets största hjeltar.
Så långt klockaren. I anledning af hans sista ord,
d. v. s. i anledning af ordet hjeltar, vill jag göra dig en
fråga. När – tror du – blifva hjeltar onödiga? Du svarar
utan tvifvel: när krig blifva omöjliga. Och – frågar jag
vidare – när blifva krig omöjliga? Du svarar kanhända:
när menniskorna hunnit den grad af mensklighet, att de
blygas för att afgöra sina tvister med slagsmål. – Ack,
min bror, så långt hinna menniskorna aldrig! Nyckeln till
den eviga fredens tempel finnes – om den någonstädes
finnes – icke i moralens hand, men i naturvetenskapens.
Af denne unge titan, som ännu icke är på långt när
fullvuxen, kan man i en framtid vänta sig det otroliga. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
