Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bekännelser (1922) - Jordskeppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår sommar är en sommar som blåses bort av höst,
begärens oro bultar i vårt bröst.
Och snabbt är dömd att kallna den kropp som är varm,
vårt barn blir snart för tungt för vår arm.
Men fast vi ej få veta när ankaret skall gå,
vi äro ganska väl till mods ändå.
Vi titta uppåt seglen, vi hala vår tross,
vi knoga, vi svära och vi slåss.
Dock, en enda stund på året tar oväsendet slut,
den stora och högtidliga minut,
när vi runda mörkrets udde och gå över stag
för att länsa mot den växande dag.
Då stannar och darrar det urgamla skrov
och pressar fram en ton så orgeldov.
Vi lyssna och vi höra hur syskonskeppens brus
stämmer in som ett fjärran silversus.
Vi lyssna och vi undra, fast vi ingenting förstå,
men ängslas ej, fast skröpliga och små.
Fast bottenlöst är havet och hisnande vår flykt,
vi känna det förunderligt tryggt.
Vi fara efter fyrar med flyende sken,
vi äga ej styrman, ej kapten.
Men inom oss vi veta att vårt fartyg seglar väl.
Vi ha hemliga sjökort i vår själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
