Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 3 - Val av isolationsnivå i nät innehållande långa högspänningsledningar, av Gottschalk von Geijer, Bo Holmgren och Gunnar Jancke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Val av isolationsnivå i nät innehållande
långa högspänningsledningar
Tekniske direktören Gottschalk von Geijer, byrådirektör Bo Holmgren,
och överingenjör Gunnar Jancke,
Kungl. Vattenfallsstyrelsen, Stockholm
An important application of power lines for extra
high voltages is the case where a large quantity of
energy has to be transported over long distances
from remotely located power sources.
The individual line sections of the network will then
often get a considerable length. The insulation level
for stations and lines will normally be determined
by internal voltage rises.
In this paper the influence from different
parameters is described, such as line length, series
capacitor compensation, short-circuit power, transmitted
power and type of circuit-breakers.
The choice of the insulation must not be regarded
as a separate problem. The results obtained from
studying the insulation question must be combined
with those from the study of the stability,
transmission losses, radio disturbances, etc., in order to
achieve the best all-round results by compromising
between the various points of view.
Kraftledningsnät för extra hög spänning kommer
i fråga framför allt i två fall. Det första kännetecknas
av att stor effekt skall transporteras lång väg. Här
liar utvecklingen inom högspänningstekniken
möjliggjort ett ekonomiskt utnyttjande av avlägset
belägna energitillgångar. Det andra gäller områden, där
man har stora överföringseffekter vid måttliga
avstånd, men där befolkningstäthet eller andra skäl
gör att ledningsgator blir dyrbara eller svåra att
åstadkomma.
Ledningsnät för högre driftspänning än 220 kV har
tagits i drift eller planeras på många håll. Viktiga
problem vid deras utformning utgör valet av
isolationsnivå, storleken av koronaförluster och
radiostörningar samt stabiliteten. I denna artikel skall
behandlas isolationsfrågor med huvudvikten lagd på
valet av isolation för nät av den första kategorien,
dvs. vid långdistansöverföring.
Frågan belyses med utgångspunkt från tankegångar
bakom och erfarenheter från det svenska 400
kV-nätet. I ett första avsnitt lämnas en redogörelse för
detta.
Det svenska storkraftnätet
Sverige har en största utsträckning nord—syd om
1 700 km. Inhemska tillgångar av kol ocli olja
saknas, medan den utbyggnadsvärda vattenkraften be-
621.316.93
räknas motsvara en genomsnittlig årsproduktion av
80 000 miljoner kWh. Härav utnyttjas nu drygt
tredjedelen.
Av vattenkraftresurserna finns 85 % i norr, medan
85 % av befolkningen och därmed huvudparten av
belastningen finns i söder. Detta nödvändiggör
långdistansöverföring av stora energibelopp. Nu överförs
2 500 MW från norr till söder i genomsnitt ca 600
km. Maximala överföringsbehovet i framtiden
uppskattas till 8 000 à 10 000 MW över i genomsnitt 800
km, trots att atomkraftstationer torde komma att
användas för bottenbelastningen i Sydsverige.
Härför används sedan 1936 ett 220 kV nät med en
total ledningslängd av 4 500 km, vari ingår sex
nord—sydgående huvudledningar. De första delarna
av ett 400 kV-nät togs i drift 1952, och detta nät
innefattar hösten 1958 ca 3 100 km ledningslängd och
7 600 MVA anslutna transformatorer enligt fig. 1.
Den maximala utsträckningen utgör 1 350 km.
Centralt i nätet märks tre ledningar i parallell med det
äldre 220 kV nätet, och en fjärde dylik ledning har
beslutats.
Stabilitet
En mångfald problem måste lösas för att bästa
driftekonomi skall uppnås. De kan ej behandlas helt
separat utan en lämplig kompromiss mellan olika
synpunkter måste sökas.
För driftsäkerheten vid långdistansöverföring utgör
stabiliteten en huvudfråga. Upprepade studier har
visat att det ej varit lönande att införa rena
kopplingsstationer. De individuella svenska
vattenkraftstationerna är relativt små och belägna på stort
avstånd från varandra, och på den mottagande sidan
saknas koncentration till verkligt stora belastningar.
Därför uppbyggs nätet billigast av enkelledningar,
som i de matande, respektive mottagande ändarna
knyts ihop med tvärförbindelser. Användning av
kopplingsstationer skulle innebära, att ledningarna
finge dras samman till dessa med förlängning som
följd. Därtill kommer kostnaden för själva
stationerna. Det är också tvivelaktigt huruvida dessa skulle
medföra en verklig förbättring av driftsäkerheten,
då de ju innebär nya störningskällor, främst hos
strömbrytare, reläskydd och personal. Frånvaron av
kopplingsstationer medför att ledningssektionerna
kan bli mycket långa. Den längsta 400 kV-sektionen
utgör nu 650 km.
ELTEKNIK 1958 1 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
