Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 2 - Teknisk debatt: Driftsäkerheten hos teletekniska system, av Torsten Gussing, Christan Jacobaeus, Dag Romell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
speciell rapportkod samt databeliandlingsmaskiner. Alla
slag av fel och felorsaker i skilda kombinationer kan på
detta sätt statistiskt bearbetas och resultatet ställas till
intresserades förfogande.
6. Konstruera materielen så att den blir lätt att
underhålla. Förenklat underhåll höjer driftsäkerheten och
minskar kostnaderna. Tänk på, att den militära telematerielen
i allmänhet kostar mera i underhåll än i anskaffning.
Av ovanstående framgår att även teleteknikerna klart
inser begränsningen hos elektroniska systems
driftsäkerhet. För oss råder dock ej ett motsatsförhållande mellan
kraftteknik och teleteknik, utan det gäller att taga vara
på det bästa hos varje teknik och alltid kallt väga
driftsäkerhet, lämplighet och ekonomi mot varandra.
Torsten Gussing
Uno Lamm har gripit pennan i den vällovliga avsikten
att få i gång en debatt i Elteknik. Han har valt ett ämne
som förvisso kan debatteras och han har framfört sin
mening utan några reservationer, varför han har alla
utsikter att bli motsagd.
Innan jag går in på huvudämnet — teleutrustningarnas
driftgodhet — skall jag beröra ordet elektronik. En
teletekniker fattar elektronik som den del av
elektrotekniken, avsedd för informationsbehandling eller
-överföring (i dettas vidaste bemärkelse) som arbetar med
element utan rörliga delar. Elektronik är emellertid något
av ett modeord. Det tycks hos många ge en teknisk
lösning ett icke objektivt grundat övervärde om den kan
betecknas som elektronisk.
I fråga om teleanläggningarnas funktionstillförlitlighet
uttalar sig Lamm åtskilligt kritiskt. En teletekniker måste
reagera och man kan inte värja sig för misstanken att
Lamm generaliserat dåliga erfarenheter från någon
anläggning ban stött på. Tekniken ställer alltid in sig på en
optimalt ekonomisk lösning. Faktorerna är
anläggningskostnader och underhållskostnader å ena sidan, kostnaden
för nyttjaren av inträffade fel å andra sidan. De vanliga
telefonförbindelserna är kanske inte alltid 100 °/o
driftsäkra men man vet ju, att berörda abonnenter vid ett fel
kan ringa om. Förlusten för folkhushållet vid ett fel blir
inte så stor. Om man går till telegraftekniken stiger
genast fordringarna beroende på att fel kan få tråkiga
följder. Man bygger här in självcheckning i systemet.
Atlantkabeln har utformats som en extremt driftsäker
konstruktion inte för att de förmedlade samtalen i och för sig
är så felkänsliga utan därför att ett fel blir så dyrt att
avhjälpa. Järnvägssignalanläggningar är ett gebit där den
högsta driftgodhet måste eftersträvas och har uppnåtts.
Det är alldeles klart, att en anläggning som har många
komponenter är mera felkänslig än en med få sådana. Att
det blir många komponenter i större teleanläggningar beror
ju på den mångfald av funktioner som fordras.
Teleanläggningar är kombinatoriska i högre grad än andra
tekniska produkter. Att man i detta hänseende hunnit längre
på teleområdet än på andra beror nog på att det blir
billigt att konstruera och producera då man alltid utgår
från ett sortiment grundenheter. Den latenta sämre
driftgodheten blir en del av det pris man får betala för den
förfinade funktionen. Man kan emellertid göra mycket för
alt höja driftgodheten. Bättre komponenter, konservativ
kretsteknik, förståndig systemuppläggning heter
hjälpmedlen. Man kan nog säga, att man kan få den driftgodhet
man vill i en teleanläggning. Avvägningen blir ekonomisk,
ibland med volym och vikt som bifaktorer.
Lamm uttalar till sist att kontrollproblemen vid
starkströmsanläggningar bäst löses av krafttekniker. Mig
förefaller det klart att här stark- och svagströmmare borde
hjälpas åt. Det stora antalet svagströmmare som
kraft-industrin anställt under senare år jävar väl knappast heller
denna uppfattning. Christian Jacobaeus
Uno Lamm har i ett inlägg tagit upp frågan 0111 vilket
område inom den mera traditionella tekniken, som utgör
den gynnsammaste odlingsmarken för den nya teknik
vi behöver för att bemästra de nya problem, som
anmäler sig inom industriell och annan reglerings- och
auto-matiseringsteknik etc. Lannn ställer mot varandra den
traditionella svagströmstekniken, dvs. huvudsakligen
radio-och annan teleteknik, med dess stora mångsidighet, och
elkrafttekniken, med dess tradition av hög driftsäkerhet,
och hävdar att trots allt krafttekniken utgör den mest
fruktbara odlingsmarken för den nya tekniken, bl. a. just
med hänvisning till driftsäkerhetstraditionen.
Här skall intet försök göras att bemöta Lamm genom
att föra svagströmsteknikerns talan mot kraftteknikern.
I stället skall ifrågasättas om inte själva frågeställningen
är ofruktbar. För det första finns det ju också andra
traditioner att bygga på inom den aktuella tekniken än just
tele- och elkraftteknik; det finns t. ex. de, som skulle
hävda att man i stället borde bygga på traditionen inom den
hydrauliska och pneumatiska tekniken. För det andra
kan ifrågasättas om det inte här är mera till skada än
nytta att överhuvud lita till traditionen inom något
specialområde. Det finns två olika skäl till misstänksamhet
mot alltför starkt beroende av någon sådan tradition.
Tradition kan möjligen vara en användbar grund att
bygga på inom en teknik, som inte förändras med någon
nämnvärd hastighet. I en teknik under snabb utveckling
däremot, blir specialiserade traditioner av tvivelaktigt
värde; de verkar alltid konserverande och återhållande
på utvecklingen, även inom det egna specialområdet.
(Invändningen gäller naturligtvis inte om de allmänna
traditioner av vetenskaplig metodik etc., som är
oföränderligt användbara inom all teknik.)
En stark anknytning till en tradition inom ett
specialområde skapar mycket lätt skygglappar mot andra
områden. Detta kan bli till ett allvarligt handikapp, både för
individer och företag, i arbetet med en teknik, som i allt
högre grad kräver vidast möjliga överblick över många
områden av tekniken och vetandet överhuvud. Man ser
tyvärr ofta exempel på denna tendens till fackidioti, en
tendens, som man väl rimligen bör söka att på allt sätt
motverka.
Systemkonstruktören borde egentligen vara allvetare.
Eftersom sådana nu inte finns och
databehandlingstekniken ännu inte hunnit så långt att den kunnat ge oss
någon ersättning för allvetaren, måste vi söka att på bästa
sätt utnyttja det mänskliga material vi har. Vi måste då
på systemkonstruktören åtminstone ställa kravet, att ban
inte får låta bundenhet vid något specialområde påverka
hans objektivitet vid valet av system och komponenter,
de må sedan vara elektroniska, mekaniska, pneumatiska,
hydrauliska etc. Han måste förstå att inhämta och
samordna det vetande, som hans kolleger med andra
specialiteter kan bidra med och att ur detta vetande syntetisera
det system, som i det aktuella fallet på bästa sätt löser
uppgiften.
Åtminstone så länge vi saknar en högre teknisk
undervisning, som direkt tar sikte på utbildning av
system-konstruktörer, är nog intresseinriktning och
begåvningstyp mera avgörande för framgången än valet av den ena
eller andra utbildningslinjen.
Uno Lamm ställer med rätta driftsäkerhetsproblemet i
centrum för diskussionen. Jag skall här kasta fram till
debatt några synpunkter på detta problem, sett ur en
speciell synvinkel.
Eftersom full och varaktig driftsäkerhet principiellt
måste förbli ouppnåelig, ställs vi alltid inför ett ekonomiskt
avvägningsproblem, så snart ett nytt regleringssystem e. d.
skall konstrueras; kostnaden för ökad driftsäkerhet
stiger kraftigt, ju mindre felsannolikhet, som tillåtes. Detta
är väl tämligen självklart. Systemkonstruktörens arbete
måste därför baseras på en välgrundad uppfattning om
vad som i det aktuella fallet är ekonomisk driftsäkerhet.
ELTEKNIK 1959 1 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
