Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det kan ju inte roa damerna...» stammade han.
»Jo visst, att dansa i luften är något ovanligt», ropade flickorna muntert.
»Det var verkligen ovanligt!» Schunk bröt plötsligen ut i ett skallande smittosamt skratt. »Hon skulle föreställa en gudinna», fortfor han nästan kiknande, »samt sväva mellan molnen...»
»Men rätt som det var gick korgen sönder, i vilken hon satt», utbrast Lars, »och gudinnan blev hängande mellan himmel och jord, under det hon i luften utförde den vildaste balett.»
Det muntra skrattet förbyttes plötsligt i ett gällt skrik.
En smula förbryllad genom hågkomsten av mamsell Magitos försök i danskonsten, passade konstapeln icke vid ett vindkast i rätt tid på att lösgöra skotet och båten hade kantrat innan det häpna skriket hade förklingat.
Det kalla badet kom hela sällskapet att kippa efter andan. Hartman, som icke var simkunnig, hade emellertid gripit tag i relingen, på samma gång han fattade om Mallas arm samt drog henne till sig, men Emelie Högqvist, som vid kullseglingen fått ett häftigt slag över axeln, tycktes ha förlorat all besinning.
Utan att göra en rörelse för sin räddning, gungade hon en sekund på vattenytan för att sedan hastigt försvinna och endast några bubblor visade det ställe, där hon gått till botten.
Hastigt syntes åter en flik av hennes ljusa klänning, vid vars åsyn Malla uppgav ett nytt rop. Schunk, som med förfäran stirrade omkring sig, lyckades då fatta Emelies huvud samt höll det över vattenytan, medan han med den fria armen arbetade för att uppnå land.
»Håll er väl fast», skrek han mot Hartman, som med skallrande tänder tryckte Malla intill sig, under det Lars i första överraskningen plaskade som en hundvalp, men snart återfick tillräcklig sinnesnärvaro för att med raska simtag söka uppnå land, vars närmaste parti just var den udde, som Malla nyss bemärkt och där Mannerkrans’ska trädgården ett långt stycke sköt ut i Helge-å.
Översten, som i denna stund höll på att taga sin vanliga eftermiddagspromenad, skulle just börja vandra framåt den slingrande strandvägen, då han plötsligen stannade. Hans skarpa ögon hade vid slutet av vägen varsnat en kvinnlig gestalt utsträckt på gräsvallen, medan Lars och konstapel Schunk voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
