Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
radikale Smålandsrepresentanten Jöns Pehrsson i så skarpa
ordalag klandrat hela regeringens system, att det
framkallade protester.* Men under den fortsatta diskussionen
hade Johan Liljencrantz hävdat samma synpunkter som
den fordringsfulla gruppen i Första kammaren.
Konstitutionsutskottets memorial lades utan votering till
handlingarna — men överläggningarna hade visat att
regeringen kunde börja räkna med en gryende opposition.
Vid riksdagen 1868 gav dechargedebatten E. K-
anledning till ett uttalande, i vilket han påpekade att en
stark representation borde uppvägas av en stark regering,
med kraft och förmåga att — när det blir fråga om det
konstitutionella mitt och ditt — uppgöra räkningen på
den administrativa statsmaktens vägnar med den
lagstiftande representationen. »Men,» tilläde han, »en regering
i våra dagar är verkligt stark blott i den mån, dess
åtgörande och handlingar varken ängsligt krympa hop
inom de konstitutionella formerna eller egenmäktigt
överskrida dem, utan jämt uppfylla dem och röra sig däri,
icke som i en paraduniform utan som i en
vardagsdräkt.»
Redan 1867 hade Henning Hamilton betonat att den
nya riksdagsordningen med oundviklig konsekvens måste
leda antingen till en parlamentarisk styrelse eller till ett
styrande parlament, och ville man nå det förra, då er-
* Denne i sitt talorgan klagande, i sin uppsyn menlöse
autodidakt och radikal hade en brinnande revolutionslust.
Han passade således ej in i lantmannapartiet, med vilket
han dock ofta röstade och han hånades av intelligensen,
emedan han talat om Kaprifolium i stället för Kapitolium
och givit andra dylika bevis på en beläsenhet, som ej hunnit
bli bildning. Emil Key brukade påstå att Sophie Key var
missnöjd med att han ej var lika radikal som Jöns Pehrsson,
vars ståndpunkt egentligen var hennes 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
