Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Minnet från Jätturvallsgrottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glömma dig och i stället se en annan, som också har alldeles
dina ögon, fast jag först nu kommit att märka den förunderliga
likheten ... Se här, sätt dig moder, så skall du få höra!»
Och hon drog fram en liten med blått hyende försedd
bänk, som stod utmed sängen, och de båda kvinnorna satte
sig i ljusskenet framför Mariabilden.
»Det var härom dagen, när vi voro vid Silfberget där
uppe mellan skogarne och bergen ... du minnes, att vi intogo
vår middag i en undangömd dal, där den lilla strömmen
sorlade så vackert mellan träden. Min far och den gamla patern
från Västerås, han som vet så väl reda på, hvar silfret och
kopparn ligga i jorden, — de voro inbegripna i ett lifligt
samtal, och du minns, att patern därvid talade om den underbara
Jätturvallen, där man icke kan se solen på halfva året
för det höga berget — Skisseklack kallade han det — på andra
sidan sjön. I synnerhet blef jag nyfiken att själf se den
märkvärdiga jättekyrkan inuti Jätturvallen ...»
»Väl minnes jag det där, mitt barn, och du förer mig
själf till ett ämne, hvarom jag redan i går velat tala med
dig, om icke resan och de många människorna, som omgåfvo
oss, hindrat mig därifrån. Du försvann strax efter middagen
och syntes först, när vi voro färdiga att bryta upp, och då
var du blek om kind, som om du varit ute för en riktig
fara.»
»Ja, ja, kära moder, jag var det ... och hade ej han varit ...»
»Hvilken, mitt barn?»
»Han med dina ögon ...»
»Vet du ej, hvad han heter?»
»Jo, jag hörde hans namn nämnas, han hette Herman!»
»Herman, Herman, och mina ögon ...»
Det var med en egen betoning i rösten, dessa ord
yttrades. Men gamla minnen vakna ofta af den minsta
anledning. Måhända var namnet Herman kärt för den gamla
sedan långt tillbaka i tiden, dit de nu förde henne åter,
liksom ofta en oansenlig nyckel öppnar låset till gammalt
skrinlagdt guld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
