Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. I gästabudssalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Så låt honom komma in för oss här i salen. Den
mannen må man se sig för, innan man trampar honom på
tårna.»
Svennen försvann, och några ögonblick därefter inträdde
Engelbrekts sändebud.
Det var en ståtlig, ung man, högväxt och skulderbred,
men smärt om midjan och med ett uttryck i sitt ansikte,
som på en gång var vekt och kraftfullt. Hans uppträdande
gjorde ett olika intryck på nästan alla de närvarande.
Jösse Eriksson och hans underfogde sågo honom an, den
ene med synbart missnöje, den andre meden blick af det mest
kallblodiga hat. Grefve Hans syntes däremot med verkligt
välbehag skåda den unge mannen med hans höfviska hållning
och frimodiga uppsyn; och grefvens dotter vågade knappt
kasta en blick utom randen af sin klädningsfåll, medan
rodnaden betäckte hennes panna och kinder. Fru Richissa var
dock den, på hvilken mannen tycktes göra det lifligaste
intrycket. Hennes vanligen så lugna blick fästes djupt och
genomträngande på hans ungdomligt vackra ansiktsdrag, och
ju längre den hvilade därpå, desto oroligare tycktes den blifva.
Den gamla frun tryckte till slut med en omärklig rörelse
under sin grå kappa handen mot hjärtat, liksom om hon måst
anstränga sig för att iakttaga ett skenbart lugn.
Mannen bar en sventjänares drägt, men tyget i hans rock
var finare, och spännet i det gula lifbältet af älghud var af
rent silfver. Man kunde taga honom för en, som själf ägde
gård och grund, för hvilken han ämnade rida som väpnare
eller sven af vapen, som det hette, när tiden därtill var inne.
»Ditt namn, ungersven, och hvad ärende medför du?»
sporde med en myndig ton Jösse Eriksson, hvars ögonstenar
knappt syntes, där de rullade fram och åter under de yfviga
ögonbrynen.
»Herman Berman är mitt namn», svarade svennen med
en välklingande stämma, »och jag kommer i Engelbrekt
Engelbrektssons ärende!»
»Godt, hvad vill den ärlige bergsmannen?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
